★

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du tänker logisk och värdesätter problemlösning där du får använda huvudet. Du är en ärlig och renhjärtad person, som bedömer andra människor utifrån samma värderingar som du bedömer dig själv.

---

 

Mjo.. Det stämmer ju till viss del, det ska erkännas. Ganska så väl till och med. Fast bara på gränsen till obehagligt. Eller.. Kanske borde fråga mina vänner först?

Visst är det fantastiskt vad många saker man kan komma på är nödvändiga precis när något tråkigt är viktigt och måste göras? Andra tråkiga saker verkar plötsligt hysteriskt kul.

Jag har förvisso varit vaken ett tag vid det här laget, men jag kände mig tvungen att dela med mig av min fantastiska morgonfrisyr. Snyggast på länge! Och jag är faktiskt inte ironisk för en gångs skull. Sitter här i myskläder och försöker samla kraft att plugga massor med matematik... Blir nog till att hitta en bra studieplats tror jag. Men först blir det kaffe och någon form av föda. Har hört att sånt är bra.

Rösten är ju unik för varje människa. Så vitt jag har hört hittills i alla fall. Det är ett sätt att känna igen andra och den där speciella tonen som finns i rösten hos de som vi har nära gör att vi känner oss trygga. Ett röstläge kan få oss att känna obehag eller skräck också för den delen... Men sådant fastnar man ju inte vid. Det är de positiva vi söker.

För mig handlar det ofta om ett slags djup och lugn i rösten. Något som gör mig trygg som sagt, som får mig att tycka att det är behagligt att lyssna. Jag har till exempel en vän här i Linköping, han går året över mig, som har en sådan röst. Djup och lugn och... Ja.. Förtroendeingivande. För mig i alla fall. Han har en sådan röst jag trivs med och gärna lyssnar på. Den typen av röst som jag skulle kunna somna till för att den är så behaglig (nu ska här understrykas att det inte är för att han är tråkig utan för att jag gillar att lyssna på folk när jag ska sova, som en godnattsaga typ, tryggt). Men det är ju bara ett exempel så klart. Och jag kan ju inte beskriva en röst så att du förstår, det är svårt utan ljud.

Ett annat exempel på vad jag kan fastna oerhört för är en dialekt eller en brytning. Ett sätt att prata helt enkelt. Som den tyska hundföraren. Hans röst var helt fantastisk. Så glad och ganska mjuk trotts den hårda accenten. Dessa halvkvävda "r" och tydliga "z". Helt underbart.

Jag hade en vän för ett antal år sedan som hade en underbar dialekt. Han kom från Karlstad från början och hade sedan bott i Göteborg innan han hamnade i Norrköping... Han hade den typiska Karlstadsdialekten med Göteborgstendenser. Det var en salig blandning med andra ord. Helt underbart att lyssna på. Idag är han död och jag har inte hört hans röst på många år... Men när jag tänker på honom (ofta faktiskt) så är det alltid rösten jag försöker minnas. Rösten och leendet.

Ja, som du märker så är väl mansröster det jag fastnar lättast för. Men det är ju just det där djupet som vi kvinnor saknar i vår röst. De mörka tonerna som gör mig lugn. En känd man som har den typen av röst som får mig att smälta är Tom Waits, för att ta ett exempel, och jag tänker avsluta med en låt av honom så att du får höra vad jag menar. Vad det är just jag kan fastna för i en röst.

I lördags kom jag hem. Träffade MDP en sväng och fick veta att Balthazar är nästan död... Inte kul. Men han kommer kunna räddas. Bara det att det kommer ta lite mer tid än jag räknat med (saknar min bebis ju).

Sen var det bastufest med mina grabbar. Ja, mina grabbar i Linköping dårå. Ett gäng underbara pojkar som alltid är kul att hänga med helt enkelt. Och de gjorde mig mållös i lördags. Det är nämligen så att de skulle ha dykt upp på min sena födelsedagsfest helgen innan. Den som krånglade till sig och inte blev som den skulle (även om världens bästa Sessan räddade min kväll sen ändå). Eftersom det inte blev så att de kom till Norrköping den helgen så tog de igen det i lördags. De gav min en flaska Highland Park (mumsig whiskey) och så sjöng de för mig! Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra faktiskt. Blev ställd och jätteglad och lite lätt generad... Raringarna... Och sen var det fest! Riktigt kul som vanligt.

Gårdagen spenderades med att vara trött och tycka att det är fantastiskt att vara hemma igen. Och så lite möte med "Väskan klar"-gänget också ;) Biljetterna är släppta så det är bara att börja beställa!

Det som lottades ut var ju ett par jättefina korsörhängen och jag själv bär inte kors. Lollo å andra sidan älskar kors och det är få jag känner som förtjänar en present bara sådär. Hon är ju faktiskt ensamstående mor. En av alla dessa kvinnor som kämpar på vareviga dag för att få ekonomi och liv att gå ihop. Så jag tävlade för hennes skull. Tvingar henne att vara med på bild när örhängena kommit och getts till henne så klart!

Förslaget som kommer igen är att fira Alla Hjärtans Dag med mina älskade vänner och det är för all del en mycket bra idé, men förtar inte själva deppigheten över att inte "ha någon". Det är förvisso tacksamt att sitta och deppa ihop istället för ensam. Saken är den att man liksom inte kommer undan från allt det där gulliga. Går man ut på stan så är det där, går man ut på nätet är det där, går man till universitetet är det där. Påminnelsen om att man "ska" dela just den där fjantiga dagen med någon så kallad speciell. Man ska väl helst sitta på en parkbänk och hångla så halva världen blir obekväm dessutom.

Alla Hjärtans Dag var faktiskt den enda dagen som mitt ex (underbar för den som minns) orkade anstränga sig för det där lilla extra. Det var enda gången på året han var romantisk. I vanliga fall är han nämligen inte den typen av kille även om han hade många andra fina sidor. Nu är det ju första Alla Hjärtans Dag på två år helt ensammen. Och jag vill ju inte vara själv egentligen. Jag är ju sån där hopplös romantiker som ville finna den rätte för flera, flera år sedan och idag borde vara gift och ha ett barn eller ett på väg i alla fall.

Det är ju tankarna som ställer till det. Hur man tänker. Och jag tänker väldigt mycket. Fantiserar, funderar, spekulerar... Det är så man gör när man är som jag. Och det är jättelätt att älta saker för mycket och gräva en helt onödig grop att falla ner i, absolut, men det tänker jag inte sluta med ;) Det gör ju mig till mig.

Denna ironiska kommentar angående vilken typ av killar jag faller för fick jag av en av de som står mig allra närmst igår. Poängen är ju att jag bara blir kär i idioter och inte alls ser vettiga killar, även om han överdriver här. Och, jo... Det ligger ju något i det. Jag motarbetar mig själv verkar det som. Fast nån gång måste det ju bli rätt ändå!

*Väljer att posta det här som fakta om mig för att det faktiskt ligger en del i det även om jag inte har skrivit ner ren fakta om mig ;)