Det är inte direkt någon hemlighet att de flesta runt omkring oss bara tänker på sig själva och vad de kan få ut av diverse situationer och människor runt om kring dem, att de får störst bit av kakan o.s.v. Nu är det faktiskt så att jag tycker att ett visst mått av egoism är något vi alla behöver, men inte på bekostnad av andra. Jag har liksom lite svårt att förstå varför man medvetet gör val som skulle göra andra illa... Jag tänker kanske främst på känslomässig smärta, men det är väl också för att jag är av uppfattningen att känslomässig smärta för det mesta stannar kvar långt efter att alla sår, blåmärken och benbrott har läkt.
        Själva grejen att göra något mot någon annan som man inte skulle tåla själv, det är väl det jag inte förstår. För min egen del skulle jag inte klara av att göra medvetet elaka saker mot någon jag inte känner, att göra sånt mot en vän eller bekant är otänkbart. Nu är ju ingen mer än människa och alla gör vi dumma saker, men vissa situationer sätter vi oss ju medvetet i. Varför? Är vi så egoistiska, osäkra, likgiltiga så att vi måste, behöver, inte bryr oss om vi trampar rakt över någon som aldrig ens gjort oss något ont?(Varit tjurig mot dig i kön till ICA räknas inte ;P)
        Om man nu funderar på vad folk tror på;  Bibeln, evolutionen, samhället eller whatever. De flesta, om man nu skulle fråga, skulle nog säga saker som att det de tror på  fred, att man ska respektera varandra, att alla är lika värda o.s.v.... Men det är ju ingenting som människor i allmänhet tror i verkligheten, det är ju ganska uppenbart bara man plockar upp en vanlig dagstidning. Jag förstår bara inte... Kan någon förklara det för mig?