Katten Jones -

Kroppen man fötts till...

Jag gör min vanliga morgonsurf och den här gången möts jag av inlägg om vikt från olika synvinklar. Inte från alla bloggar jag läser givetvis, men från två av de jag följer dagligen. Catty kämpar för att hitta motivation att gå ner i vikt till bröllopet nästa år. Paow upplyser om att det inte alltid är så jävla kul att vara smal.

Personligen har jag, liksom Paow, alltid varit väldigt tunn. Vissa anser att det är något man ska vara glad och lycklig över. De människorna har fel och jag ska berätta varför jag tycker så.

Ända sen jag var liten, ännu mer då än nu faktiskt, så har jag fått höra hur smal jag är. Tjejerna i skolan (från och med lågstadiet till mellanstadiets slut i alla fall) ropade anorexiabarn efter mig och berättade dagligen hur äckligt smal jag var. Jag var ändå inte så illa att revbenen syntes särskilt tydligt, men jag fick höra det. Gymnastiken var en plåga. Att vara tvungen att byta om bland människor som så gärna berättade att man var fel... Det tror jag att man kan relatera till oavsett vilken sida av "normalvikt" man står på.

I tonåren var det till och med så att det en gång kom fram en vilt främmande människa till mig och skällde ut mig efter noter bara för att jag var smal. Jag sa ingenting alls till honom, det var en äldre herre, jag var alldeles för chockad. Mitt problem var aldrig att jag inte åt när jag var yngre. Jag kunde äta mycket och gärna på en gång. Sessan kan vittna om det då hon har sett mig trycka i mig två Big Mac på mindre än en kvart och fortfarande tycka att jag var sjukt hungrig på vägen tillbaka från rasten till lektion.

Att hamna i en situation där man som jag går ner i vikt... Det är inte ens roligt. När man plötsligt inser att kroppen inte riktigt orkar bära upp sig själv. Att minsta ansträngning får kroppen att skaka och man blir yr för ingenting. Plötsligt mår man illa av maten, även om man vill äta, och att lyckas gå upp de där kilona (det krävs inte många kilon för att man ska bli dålig) blir oerhört svårt. Vikten jag tappade på två veckor efter att jag brytit upp med min första "riktiga" pojkvän tog två månader att gå upp. Jag tvingade i mig mat varje dag.

Helt enkelt så vill jag väl säga , liksom Paow, att det inte är okej att klanka ner på folk på grund av deras vikt. Visst skiter jag i vad ni säger sinsemellan, men säg det inte i mitt ansikte. Oavsett på vilken sida av "normen/idealet" man står så tror jag faktiskt att det gör lika ont. Jag förstår inte varför vi inte kan ge varandra mer respekt och stöd istället för att bara vara taskiga. Ohälsa finns på båda sidor om vågen.

Det har tagit många, många år för mig att acceptera att jag ser ut som jag gör. Det är väl något av det mest vanliga och normala i världen? Att man inte trivs i sin kropp? Men när jag lärde mig att strunta i de flesta kommentarerna jag fått angående min kropp och försöka titta på mig själv som jag är, istället för vad de säger att jag är, så började det kännas okej. Jag går gärna upp i vikt. Gärna en 5-7 kg i alla fall. Skaffar mig lite former. Men det gör jag för min skull och det gör mig ingenting om det tar tid. Jag är inte sjuk. Min kropp är inte skelettlik och jag får trots allt väga som jag gör även om jag ligger i underkant av det rekommenderade. Jag är helt okej. Jag trivs ändå.

Nu blev det väldigt mycket "jag, jag, jag" här... Men det är ju utifrån sig själv man måste utgå. Man ska inte låta ens vikt styra ens liv heller. Möjligtvis att ens hälsa kan få styra, men mest av allt så ska man väl bara se till att hitta sätt att trivas.

2009-11-09 @ 07:27:37 ★Funderingar/Tyckerier★ Permalink

Kommentarer

Postat av: Stefan

Väldigt bra skrivet,Jones

2009-11-09 @ 07:38:36

Postat av: Cattis

Håller helt och hållet med dig i din text! Tack för att det finns andra där ute som "säger till" hur det är för en som är smal.. Är själv väldigt smal och liten, men har varken anorexi eller ätstörning som många tar för givet hur som helst, vilket är helt fel!

Mvh

2009-11-09 @ 08:57:33
URL: http://cottis.blogg.se/

Postat av: Nina

Ja, folk tänker inte på att det finns två sidor i ämnet vikt. De som är smala som har svårt att gå upp i vikt och de som är överviktiga som kämpar med att gå ner i vikt. Men sen blir det lätt så att folk börjar anta saker och hitta på egna historier till varför en person är för tjock eller för smal. Dom tänker aldrig på att det kanske finns sjukdomar inblandade, fysiska omöjligheter eller en kropp som helt enkelt inte vill vara med. Dom tror alltid att det handlar om en twisted syn på ideal. Att man VALT att se ut så. Och det finns nog inget annat sätt att bekämpa det än att vara stark och ignorera det och springa sitt eget race.

Tack för din fina kommentar förresten. :)

2009-11-09 @ 11:39:35
URL: http://mittlivsomcatty.blogg.se/

Postat av: emma

usch det kan inte vara lätt. jag är så jävla trött på att folk ska ha åsikter om ens vikt och utseende, oavsett hur man ser ut. alla är fan fina som dem är.

2009-11-09 @ 13:38:37
URL: http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/author/bitterfitta/

Postat av: Emelie

Ja, det var bra skrivet. Jag tycker det känns som en del människor tycker att smala människor ska äta mer och lite större människor ska sluta äta. Det funkar inte så.

2009-11-09 @ 13:52:37
URL: http://emelievanamnet.blogspot.com

Postat av: KATYABABE

Det är exakt samma sak för mig! Nästan hela mitt liv har jag blivit kränkt för att jag är smal. Vuxna har proppat i mig mat, vänner har kallat mig för anorexia osv.

Sen när man säger till så tycker de att man är sur i onödan och säger "men vi säger så för att vi bryr oss". Då frågade jag om de skulle säga samma sak till en fet och då sa dem "men då blir den ju ledsen!". Tack för omtanken.

Bra inlägg!<3

2009-11-09 @ 16:45:07
URL: http://katyababe.blogg.se/

Trackback