När jag var arton så hittade min dåvarande pojkvän en knöl i mitt vänstra bröst. Jag visste egentligen att den fans där, men var för rädd för att våga kolla om det var någonting. Han övertalade mig i alla fall och så blev det undersökning efter undersökning. Cellprover så klart... Inte det minsta skönt, men nödvändigt. Sjuksystern var grymt imponerad över att jag som var så ung inte klagade alls trots att de var tvugna att sticka mig rakt genom vårtgården. Hon berättade att det fanns de som skrek av smärtan.

Jag minns inte de exakta måtten på knölen. Den var ganska så stor, mer oval än rund. Tror att måtten var någonting i stil med 1,5 cm 1 cm och typ 0,5 cm. Kanske... Jag vet inte. Men det största måttet var ändå runt 1,5 cm. Jag var livrädd. Funderade på olika alternativ, försökte förbereda mig på det värsta. Bestämde mig halv om halvt för att jag hellre dog än levde med bara ett bröst. Tänk så mycket yta kan betyda för en tonåring.

Som tur var så var tumören godartad. Men på grund av att den var så stor bestämde sig läkarna för att ta bort den ändå. Det hade helt enkelt inte blivit så trevligt ifall den hade bestämt sig för att vända och bli elakartad. De kan nämligen göra sådant.

Så nu har jag ett tunt, vitt ärr runt vårtgården på vänster bröst. En påminnelse om hur rädd jag var och hur viktigt det är att känna sin kropp. Att det är lika bra att kolla sådana där saker med tanke på hur lätt det är istället för att chansa.

Ända sedan min skräckupplevelse så har jag varit nästan sjukligt besatt av saker som har med rosa bandet att göra. Ser jag något som har ett rosa band så ger jag dem bara mina pengar. Klart de ska ha mina pengar, de ska ju göra mig frisk om jag får en knöl en annan gång. Så när jag gick ner i kiosken och hittade en rosa godispåse så tänkte jag inte ens. Jag tog den, betalade och började inte ens fundera på om jag skulle tycka att det var gott förren jag kom upp i lägenheten. Men riktigt bra gjort av Ahlgrens bilar att göra ett sådant här sammarbete!