Det är lätt att ta saker för givet. Saker som att ha mat för dagen, tak över huvudet och kläder på kroppen. Sånt tar vi för givet. Också saker som att ha en dator eller telefon. Vi är vana vid att ha dem, så vi tar dem för givna. Det är lätt att göra så.

Det här gör också att det är alldeles för lätt att ta sina nära och kära för givet. Familj, vänner, partner... Alla är det människor som vi vänjer oss vid. Vänjer oss vid att de finns där, tar hand om oss, vryr sig, ställer upp. Till slut glömmar vi nästan att vårda relationerna. Glömmer bort att det faktiskt behövs. Det är något som gäller de allra flesta.

En del tror att känslomässiga relationer (vilken som) mest handlar om att man vet att man kan lita på den andra parten. Så enkelt är det inte. Visst handlar det massor om tillit, men man behöver också dela med sig. Ställa upp även när man inte har lust. Visa hur mycket någon annan betyder för en bara sådär utan anledning lite då och då. Alla tycker ju om uppskattning... Det är ju bara att tänka utifrån sig själv.

Sen är det viktigt att ta hand om sig själv också så klart. Och att inte utnyttja människor runt omkring för att de är snälla och ställer upp. Man måste balansera allting. Annars skär det sig och så står man där själv utan att förstå vad som hände. Det är lätt att inte själv inse att man inte har gjort det som är rätt. Det är svårt att inse att man inte är perfekt. Det är lätt att skylla på alla andra och låta dem vara skurkar.

Jag har både tagit för givet och blivit tagen för givet. Tror verkligen inte att jag är unik när det gäller det.