Jag antar att det kanske är så att det är lite mycket på en gång ändå. Det är lite som att krocka med en vägg att börja universitetet. Man har ingen ork till övers alls. All energi går åt till att anpassa sig och försöka träffa folk som man kan komma överrens med och förhoppningsvis plugga lite med också. Pendlandet är både skönt och extremt uttröttande. När jag kommer hem så ligger jag mest i soffan och har ingen egentlig ork till någonting. Knappt ta hand om mig själv, än mindre ta hand om andra.

Både jag och en och annan av mina vänner har vissa tendenser att inte alltid må riktigt som man ska göra. Varför vet jag inte. Det kan vara så ibland bara. Vi har däremot för det absolut mesta varit stört bra på att ställa upp på varandra. Till den grad att vi nästan glömmer bort vårat egna jag och mående. Sånt är inte viktigt då. Men nu är saker en liten aning annorlunda.

Jag gör ett seriöst försök att få ordning på allt så att min framtid ska se bra ut och det tar ett tag innan man kommit in i allt och kan leva ett vanligt liv och ha allt det sociala som man alltid haft innan. Man gör sitt bästa för att omge sig med människor som mår bra för att inte behöva tänka på att man själv inte är i balans. Inte än i alla fall. Det gör vardagen krånglig.

Det är alltid mest lätt att veta hur man själv mår och anta att andra tycker illa om en, struntar i en eller beskyller en för allt dåligt som sker. Depressioner är fula saker. De tar fram den värsta typen av egoism hos människor. Värst av allt är att man själv oftast inte förstår att man är egoistisk. Jag har själv stått där gång efter annan och känt att hela världen är emot mig och att jag inte har en enda vän. Att alla som pratar med mig har dolda motiv och att det inte går att lita på någon. Ingen skulle ens märka om jag försvann, en eller annan skulle kanske till och med bli glad. Allt det här är ju också ett sätt att söka uppmärksamhet. Man tycker att man förtjänar uppmärksamhet och blir ledsen när ingen ser att man gör det. När ingen märker hur man mår.

Jag vet inte hur man tar sig ur den här typen av känslor. Inte alls faktiskt. Fast det kan ju inte vara omöjligt. Det finns ju människor som mår bra den mesta tiden av sitt liv. Man kanske skulle försöka lista ut hemligheten?