Nakenhet? Säkerhet? Självbild och självförtroende...
När jag var yngre så var jag som alla tonåringar. Osäker. Livrädd för att någon skulle skratta åt mig om jag klädde av mig. Flera av tjejerna i klassen i mellanstadiet kallade mig "anorexiabarn" och jag utvecklades inte särskilt tidigt. Jag var bara tunn. Tunn och blek utan former. En planka. Oattraktiv på alla sätt. Det där med självbild var inte direkt något positivt.
Jag kände länge att ingen någonsin skulle vilja ha mig på riktigt. Jag var ju så ful och kantig och platt. Ändå bestämde jag mig för att kämpa emot de känslorna när jag väl blev tillsammans med min första riktiga pojkvän. Jag bestämde mig för att vara bekväm i min kropp, för den var ändå min och om han inte tyckte om den så tyckte han nog inte om mig så mycket som han sa... Det höll ett tag. Fram tills att jag opererade bort knölen i bröstet ungefär. Då kom skräcken tillbaka. Jag såg bara ett ärr. Även om jag var den enda som egentligen tänkte på det.
Efter det så tog det ett tag innan pojken, som jag var förlovad med, var otrogen och det tog slut. Ännu en grej som sabbade självbilden. Både psykiskt och fysiskt. I min värld fick jag bekräftat att jag inte dög som jag var och att den där kommentaren jag än gång fått av mina bästa vänner ("det är ingen som vill ha dig") stämde. Att jag dessutom mådde så dåligt den perioden att jag gick ner till 39 kg hjälpte inte. Jag har aldrig medvetet försökt gå ner i vikt. Jag äcklades av att se mig i spegeln. Inga former. Synliga revben. Ingen ork. Inga kläder som passade.
Det var tufft att gå upp de förlorade kilona igen. Jag lyckades dock! Och jag var stolt. Jag mådde bättre i mig själv igen och jag började acceptera min litenhet. Visst hade jag fortfarande tankar och idéer om att jag skulle bli finare med större bröst, bredare höfter, smalare midja, jämnare ögon, mindre mun... Men jag var okej med mig själv i alla fall. Mer än förut. Jag började långsamt inse att även jag kunde vara vacker och sexig trots allt.
När jag gjorde varietén på Arbis svängde självbilden ordentligt. Det fanns inte tid för osäkerhet och den försvann nästan helt. Jag blev självsäker avklädd. Bakom scen springer du bara runt toppless, men det räckte långt. Jag började åter igen se min själv med nya ögon och även om jag precis som alla andra fortfarande ville ändra på det ena och det andra så var jag säker i min kropp. Jag kände inte samma behov av att se ut på ett visst sätt och började på allvar bli bekväm i mitt eget skinn.
En ordentlig säkerhet har följt mig sedan dess. Min kropp är jag och den är vacker på sitt sätt. Jag är bekväm med mig själv och är inte rädd att vara avklädd. Det betyder inte att jag springer omkring naken och ropar "titta på mig" samtidigt som jag skrevar för världen. Jag har respekt för både mig och min partner gällande min kropp och hur den exponeras.
Just nu är jag dock delad igen. Jag är trygg i min kropp, fortfarande, men jag är osäker. Proportionerna har blivit annorlunda sen jag började gå upp i vikt och jag liknar mer ett päron än en linjal i kroppsformen. Sedan är det kanske så att jag börjar ta åt mig av mina vänners kommentarer? Saker som aldrig hade rört mig i ryggen förut känns plötsligt. Även fast jag inte är olycklig i mina nya former eller tycker jag är särskilt stor så känns det någonstans långt bak. Osäkerheten och skräcken gör sig påmind igen. Är jag ful nu när jag inte ser ut som jag brukade göra?
Det känns som att folk har glömt bort att det är hälsa som är vackert... Inte skelett och plast... Idealet borde vara individuellt för var och en. Då skulle nog alla kunna våga vara bekväma med sig själva. Eller?
Att ha former är kvinnligt, och otroligt vackert. Något som gärna dock sätter en del frågor, för att man är så förvrängd av det smala idealet, det som inte riktigt känns naturligt. Jättesmal med stör röv och bröst. Är det så man ska se ut...?
Om man frågar mig så är formerna och den lilla putmagen mer att älska.
Päron, äpple vad som i kroppsform. Just ens partner kanske älskar just något av dessa och bara älskar att kunna veta att ens flickvän har dessa fantastiska former.
Det kan vara jobbigt med kläder ibland, det känner jag med, men å andra sidan så gör det ibland inte om man tar en storlek för stor då heller, för då har man oftast ett snyggare "häng" på vissa kläder, än andra.
Former är vackert. Att ha lite kärlek överallt, istället för på kanske bara ett ställe..
(Hoppas du förstår hur jag menar...)
Jag kanske inte förstår allt heller, mest för att jag aldrig varit "så smal", eller hur man ska säga.. Men nu när jag gått ner, känns det lustigt för mig bara för att jag inte är van vid att gå ner.
(jättesvårt att formulera mig..:/)
Du är vacker jenny, precis som du är!
man e lika ful eller snygg som man känner sig.
oavsett hur tankarna går kring en själv så föredrar jag att känna mig awesome innan jag slutar fundera på det;)
Intressant text! Jag har själv haft bullemi när jag gick i högstadiet. Jag var helt säker på att folk stirrade på mig och tyckte att jag åt alldeles för mycket i skolan, så jag åt allt mindre och mindre. Tillslut åt jag bara lite rivna morötter och en knäckemacka. Men fortfarande trodde jag att folk tyckte att jag åt för mycket. Eftersom att jag inte gillar att vara hungrig så började jag trycka i min vad jag än kom åt när jag kom hem efter skolan, för att direkt efteråt spy upp det. För mig var det mina vänner som fick mig på bättre tankar, genom att påpeka att ja blev fulare och fulare ju smalare jag blev. Kanske inte låter så bra, men det var det. Det fick mig att förstå att det inte var snyggt att vara så smal som jag var, när jag fick höra det hela tiden. Idag mår jag bra och trivs med mig själv. Sen så finns det nog alltid saker man kanske skulle vilja ändra på. Men idag känner jag mig nöjd och bekväm naken. Och det känns skönt!
För övrigt är det alltid bättre med lite kurvor än inga alls :D
Du är superfin Jenny, precis som du är! Bra inlägg!
Att döma av de bilder som jag sett på bloggen tycker jag att du är väldigt vacker och behöver inte alls känna den där osäkerheten! Men jag vet själv hur förbaskat svårt det är att inte känna så där ...
Trots att jag och min älskling har varit tillsammans i snart 2,5 år, känner jag mig fortfarande väldigt obekväm naken (och även med kläder på) och de flesta dagar känner jag mig skitful, eftersom det var den bilden som jag fick höra om mig själv i väldigt många år. Jag har svårt att se något fint och vackert med mig och är väldigt orolig för att min älskling ska föredra andra. Han säger att han inte gör det och jag vill gärna tro honom, men någonstans i hjärnan finns en röst som säger att han ljuger bara för att göra mig glad. Dumt, eller hur?
Trots att jag inte riktigt har haft ditt problem, känner jag igen mig ganska mycket. Jag har aldrig direkt varit tjock, fast eftersom det blev ett ideal att se ut som två av mina klasskompisar (två pinnar rent ut sagt) i grundskolan, fick jag för mig att jag var väldigt tjock, och jag började smått lägga grunden för en ätstörning. Försökte äta mindre och mindre hela tiden för att lyckas gå ned lite i alla fall, men det lyckades aldrig. Till slut blev det att jag åt väldigt minimalt på gymnasiet, fast tyckte ändå att jag var allt för tjock. När jag slutade på gymnasiet och började på universitetet (samma veva som när jag blev tillsammans med min älskling) gick jag ned runt tio kilo. Bara sådär. Efter cirka två år insåg jag att jag har ätstörningen UNS och har försökt jobba bort det. Jag började bra, men har tyvärr fått återfall och nu känns det som om jag inte kommer lyckas ta mig tillbaka.
Vad vill jag ha sagt? Jag vet hur svårt det är att ändra självbild, men du är vacker! Tro på det!
Kram
ja känner igen de där tankarna :/ var på väg mot anorexia i högstadiet, men lyckades ta mej ur de. men tankarna sitter fortfarande kvar.. för breda höfter, för smal midja, för tjocka lår, för små bröst... dom kommer nog alltid att finns dom tankarna. men jag har iaf kommit så långt så att jag trivs med min kropp när jag har kläder på mej. iaf de flesta plagg som ja äger. och de går bättre ju mer tiden går :)
vill oxå säga att de är en väldigt vacker bild du har lagt upp i detta inlägg :) och jag tkr att du är vacker på alla bilder du lägger upp :) Din pojkvän måste vara stolt över att ha en så vacker flickvän :)
