Jag är frånvarande från bloggen och chansen är stor att jag kommer vara det ett tag till.På lördag har bandet spelning, nästa helg har föreställningen premiär. Samtidigt så hotas min hemteater i Norrköping av nedläggning.

Kommunen i Norrköping vill inte hjälpa till att hålla Sveriges äldsta amatörteaterscen vid liv. De är beredda att ge teatern 500 000:-/år i tre år. Det täcker inte hyran. En miljon till per år är det som behövs för att hyran ska bli betald. En hög summa, men med en teater som är 146 år gammal så tycker jag inte att det är så märkligt att kostnaden faktiskt är hög. Hade kommunen brytt sig om att hjälpa till även med renovering av teatern kanske en del av kostnaden skulle kunna bli lite lägre? Vad vet jag... Jag är ingen byggnads- eller ekonomisk expert.

När jag säger hemteater så menar jag verkligen att Arbis är mitt hem. Under min uppväxt så har Arbis varit min trygga punkt och det enda ställe som jag känt mig hemma på. När det var tufft i skolan, när hormonerna gjorde att självhatet växte, när man bråkade i familjen, när världen var hopplös på olika sätt... Då fanns teatern där för mig. Det var mitt hem, min fristad och den platsen där jag fick andas. Platsen som alltid kunde ge mig lust att le oavsett vad som hänt mig den dagen. Fortfarande idag när jag går in i lokalen så sköljer ett stort lugn över mig. Jag är hemma.


Det är inte bara för mig som Arbis har fungerat såhär. Vi har haft stökiga ungdomar som fått en chans och blivit riktigt ordentliga individer, eftersom någon vågar tro på dem och visar dem samma respekt som alla andra. Vi har de som funnit kärleken påteatern. Vi har de som tagit sig ut i världen och jobbat som artister och tekniker för att Arbis ger vem som helst en chans. Du behöver ingen utbildning för att få vara med. Alla blir behandlade lika oavsett erfarenhet. Personligen vet jag inte vart annars det är så... Varje arbetsplats, skola och liknande jag varit på i mitt liv har haft en hierarki där den som har mest erfarenhet är den som bestämmer mest. Så är det inte på Arbis. Alla är lika och proffs lär sig lika mycket av amatörer som tvärt om. Det är unikt.

Arbis är en ungdomsgård för människor i alla åldrar. Pensionärer likväl som unga tonåringar. Ursprung, sexuell läggning och religionstillhörighet spelar ingen roll. Det finns ingen särbehandlig. Alla hjälps åt att lära varandra, oavsett om det är språk eller dans eller teknik... Fördommar suddas bort. Du får vara den du är och det är okej. Respekt och gemenskap till en grad jag aldrig sett på någon annan plats. Arbisteatern är för mig verkligen en magisk plats.

Jag vet inte vad mer jag ska säga... Det är en oerhörd förlust för ungdomar i Norrköping med omnejd om Arbisteatern läggs ner. Så mycket möjligheter kommer gå förlorade och så många kommer aldrig få chansen till den gemenskap och den personlighetsutveckling som Arbis faktiskt ger genom att bara finnas där. Den allmänna missuppfattningen är att Arbis bara är teater. Det kan inte bli mer fel än så. Arbis är vad livet innebär för många av oss. Även männiksor som inte varit på teatern på flera år minns varje dag därmed värme och glädje. Så länge Arbis finns kan man nämligen alltid komma hem. Varför vill man ta det ifrån alla ungdomar som finns där nu och de som kan kommaatt bli verksamma där i framtiden?

Jag förstår inte...

Jag kan berätta hundratals historier från teatern. Om det skulle göra någon skilnad för situationen så skulle jag berätta varenda en faktiskt. Nu kommer inte det göra någon skilnad och jag har tillfälligt slut på ord... Hjärtat värker, men jag vill inte ge upp utan kamp. Så vi kämpar. Så gott vi bara kan.