Bakom stängda dörrar

Hon stod naken framför spegeln och betraktade kritiskt sin kropp i det kalla badrumsljuset. Ingenting såg egentligen bra ut. Kanske om hon bortsåg från sitt ansikte? Det var ju inget fel på kroppen så länge den inte satt på henne. För alla är ju perfekta på sitt sätt. Och det var ju inget större fel på ansiktet så länge det inte hörde till just den kroppen. Hennes händer trevade sakta över den nakna huden och försökte hitta något som gick att vara nöjd med.

Och hon visste att hon hade tur, för hon var ju inte sjuk och hon såg ju inte konstig ut. Hon var som alla andra. Och hon hade slät och fin hy, hon hade inga ärr. Hon var egentligen ganska fin och hon visste om det. Hon ville riva sönder sitt ansikte och bränna sin kropp. Och hon kände sig så självisk som tänkte så, för att det var ju inte fel på henne och det var många som tyckte att hon var vacker. Men det gjorde så ont inuti henne att hon ville visa världen vart det gjorde ont och hur hon egentligen såg på sig själv.

Försiktigt tände hon tre ljus som stod på golvet framför henne och släckte lampan.
Allting blir vackrare i ljussken.
Hon satt tyst och betraktade spegelbilden. Såg hur varm hennes hud såg ut i skenet och hur alla fel verkade försvinna.Hur hon inte såg ut som sig själv längre. Hennes ögon verkade mer intensiva i mörkret. Hon sträckte ut handen och nuddade vid det kalla glaset. Tårarna började rinna. Långsamt. Smärtsamt.

Och hon visste att det inte kunde vara hon som såg tillbaka, för hon visste ju hur hon såg ut och det var inte så där. Och även om hon visste att hon var vacker så visste hon lika starkt att hon inte var det.

Hon hade en liten kniv och hon sprang naken ut i köket för att hämta den. Hon snubblade på vägen och slog i knät, svor, gick tillbaka till den mörka tryggheten. Bladet på kniven verkade nästan glöda och hon testade den försiktigt på den tunna huden vid armvecket. Det sved. Men bara lite.

Och det brann i henne, för hon visste att hon skulle bli perfekt.

Långsamt skar hon en linje över underarmen. Bara lagom djupt. Och hon möttes av oroliga ögon när hon såg upp i spegeln nästa gång. På ett bisarrt sätt kunde hon se sig själv le innan hon fortsatte med armarna.

Och det var befriande, för allt som gjorde ont satt inte längre på insidan och det var lätt att le när man blev lättare.

Hon hade gjort lagom djupa linjer över armar, lår och mage.
Hon var nästan som ett konstverk.
Hon lade kniven försiktigt mot sin kind och stirrade envist in i spegeln.
Allt är ditt fel.
Pressade försiktigt.
Ingen älskar dig.
Släppte kniven.

Och hon grät tårar som fyllde igen varje sår på hennes kropp, för de var inte tillräckigt djupa och hon ville egentligen inte att någon skulle se dem. Och hon visste att hon var självisk även om man måste få må dåligt och hon vågade inte längre se sig själv som stark.

Hon torkade envist tårarna och välte spegeln över de snart utbrunna ljusen. Slog på duschen och lät vattnet skölja av glassplitter och stearin. Skölja bort blod.

Hon var tom.

Och hon klädde sig omsorgsfullt innan hon gick ut i världen igen.

Kommentarer
Postat av: Jessie

Jösses, vad den här novellen berör mig ... Ryser i hela kroppen när jag läser den. :-( Men trots att innehållet är hemskt, är novellen vackert skriven. Du har talang!

2013-08-23 @ 20:18:56
URL: http://dreamingtiger.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0