Jag vet inte många som inte tycker om saker som glittrar. Särskilt inte tjejer. Diamanter är ju något som de flesta pratar om när det gäller förlovningsringar och dyra smycken på film. Diamanter är någonting som får oss att tänka på rikedom. Ofta överskattar vi värdet på den minsta sten och det är ändå mest vanligt att man bär "glasvarianten", inte lika dyr men glittrar för det mesta lika fint. De flesta av oss skulle inte känna igen en äkta diamant om den så föll i huvudet på oss.


De flesta av oss har ändå koll på att diamanten är en form av kol och extremt hårt. Världens hårdaste material har man hört en gång eller två, det vet jag inte om det stämmer för jag har inte klappat på alla material som finns än så länge... Enligt wikipedia så kommer ordet "diamant" från grekiskans adamas (αδάμας) och betyder "oövervinnerlig". Kanske just för att diamanter är så hårda. De känns ju lätt som oförstörbara. Kanske därför man likställer diamanter med kärlek? Kärleken ska ju övervinna allt och aldrig kunna förstöras eller ta slut. Men förstå hur tråkigt det skulle vara om kärleken var som en sten. Kall och hård.


Jag måste ändå säga att jag tillhör normen som gärna har en diamant i min ring den dagen jag gifter mig. Fånigt och kapitalistiskt, jag vet, men jag är ju töntig när det gäller det där. Sen har jag alltid sett vita små ädelstenar som stjärnor, fast man kan ha dem i handen. Jag är nämligen stört förtjust i stjärnor :P


Diamanter behöver man ju faktiskt inte alls köpa bara för att man ska gifta sig. Det finns ju de som investerar sina pengar i ädelstenar och guldtackor för att det är mindre troligt att de sjunker så hysteriskt i värde som aktier och fonder gärna gör. Däremot kan det ju kännas otroligt jobbigt om man blir av med ett smycke som är värt halva ens livs besparingar. Känns kanske inte som det smartaste av allt. När kan man våga bära sådana saker? Om man inte går med livvakt dygnet runt... En pålitlig sådan dessutom.


För ganska så länge sedan fick man ju också veta att man kunde göra diamanter av sina avlidna släktingar. Eller snarare så att man kan göra det av deras aska. Själv skulle jag nog inte alls ha så stora problem med att bära det, men det finns ju fler faktorer. Är man fler i familjen blir det ju frågan om vad de andra känner och om de nu tycker att det känns okej... Vem ska bära diamanten? Alla har ju lika mycket kärlek för personen i fråga. Sen kan man ju verkligen prata om oersätterligt då. Tänk att tappa bort sin döda släkting! Finns det något värre? I och för sig så spelar det ingen roll för mig ändå. Får jag bestämma så kommer jag aldrig ens behöva fundera över vad som ska ske med min familj efter att de gått bort. (Okej, inte helt troligt, men om jag fick bestämma så skulle det ändå vara så)