Nej, så är det egentligen inte... men visst vore det trevligt att ha ettpar tusen till övers? Det är det ju faktiskt inte alla som har. Varför jag säger just 5000:- i rubriken har dock sina skäl. Jag har nämligen blivit grymt sugen på att skaffa AM-kort (körkort för EU-moped, klass I). Än sålänge är jag inte riktigt i behöv av körkort till bil, men det vore inte helt dumt att ha en  EU-moppe att ta sig till jobb/skola med när det väl löser sig med det. Och ett kurspaket på närmsta körskola råkar kosta 4500:- för det. Så tillkommer det avgifter för ögonundersökning och körkortstillstånd... Så jag gissar att 5000:- är den ungefärliga totalen.

För ett tag sedan skrev jag om det där med åldersskillnader. Bloggen som inspirerade mig till det inlägget finns inte längre kvar. Den otroliga kärlek som vi läsare fick ta del av dög inte för alla. Saken är den att de hade blivit hyllade och höjda till skyarna om de inte hade berättat hur gamla de var. I texten var det så uppenbart att åldersskillnaden inte spelade någon roll för deras intressen eller samspelthet.

När jag läste deras blogg blev jag ofta varm i kroppen. Ibland blev jag rent ut sagt avundsjuk. Den typen av kärlek som varje dag beskrevs i inläggen är sällsynt och någonting som jag eftersträvar varje dag. En typ av kärlek som de flesta av oss tyvärr inte har tid för på grund av allt annat och att de lyckas hålla kvar i det mitt i en värld där de flesta dessutom motarbetar dem är så imponerande. Riktig kärlek mot oddsen. Det verkar inte folk klara av.

Jag har hela tiden sett deras blogg som ett steg i rätt riktning i kampen mot att långsamt (oerhört, smärtsamt långsamt) sudda bort fördomarna gällande åldersskillnad. Att de till slut inte orkade längre förstår jag verkligen. Vet verkligen inte om jag själv skulle orka oavsett anonymitet eller inte. Däremot tycker jag att det är oerhört tråkigt att de "gav upp". Jag tycker att det är oerhört trist att människor är så fast i sina föreställningar om vad som är "rätt och fel" att de pissar över två människor som inte visar något annat än kärlek. Att man inte kan unna två vuxna (ja, vuxna, hon är 18 och alltså myndig, dessutom oerhört mogen om man läser hennes texter) att vara lyckliga tillsammans. Är det ren avundsjuka kanske?

Så fort något avvikande, något vi inte ser varje dag, ser ut att fungera så får folk panik. Det är hemskt och onaturligt! Det är utnyttjande och baktankar, spel och lögn! Ingenting får bara vara bra för vissa människor. Män och män kan ju inte älska varandra, inte heller kvinnor och kvinnor (yeah, right, skärp er). Man kan inte ha något gemensamt med någon som är yngre, alla ungdommar är lika dana och det finns ingen skillnad i mognad på någon individ under 20 oavsett erfarenheter, intressen och familjeförhållanden. Vi stöps tydligen i formar och det är så vi vet att en äldre man alltid utnyttjar en yngre kvinna för sex, precis som vi vet att hon utnyttjar honom för pengar.

När ska vi lära oss att världen inte är svart och vit? När tänker samhället lära oss att tänka och faktiskt vara objektiva när vi ställs införr något vi inte är vana vid. Att människor fortfarande tycker att det är okej att behandla varandra så illa i vår så kallade "upplysta" tidsålder säger mer om hur dumma människor är än tvärt om. Skrämmer inte det dig? Det skrämmer i alla fall mig.

Intelligenta människor tar in information och bildar sig en uppfattning utifrån den fakta som ges. Att gå rakt på fördomar och vägra se några alternativ är idioti. Vad är det som är så svårt att förstå?

Jag har flyttat mig från Balthazar och in i sovrummet med Blackie. J-man sitter nämligen vid Balthazar just nu och pillar och trixar... Själv vill jag ha en liten lugn bloggstund, så det passar mig fint. Så är båda fläktarna här inne också.

Det där med att ha två datorer är lyxigt. Balthazar är underbar att surfa på. Ganska stor skärm liksom... Bra att kolla igenom bilder på, spela spel, steama serier... Ja, det mesta. Blackie är ju mindre så även om det funkar fint att streama serier, surfa och titta på bilder är det ju inte riktigt samma sak. Men jag älskar att skriva på Blackie. Det är bekvämare än på Balthazar. Kanske för att jag använt Blackie så extremt mycket till just skrivande (så är ju Blackie till för just det också).

Mitt största problem just nu är dock det där med bilder. Jag brukar ju lägga in bilderna från kameran på den dator jag använder för tillfället, vilket betyder att jag plötsligt inte har några nya bilder alls om jag byter dator och då blir jag smågrinig över att blogga. Ny fin bild till inlägget ju! I-landsproblem på riktigt kan man säga.

Skrivkramp har man ju hört mer än en gång.. men jag tror inte att det är det jag lider av just nu. Jag har bloggkramp nämligen. Idéer, idéer, idéer! Ingenting strömmar ut ur fingertopparna och regnar ner på tangenterna. Frustrationer över appen som aldrig verkar komma och jag är trött. Trött av värmen bland annat.. Även om den är efterlängtad.

Jag har letat efter något nytt udda och spännande att skriva om. Så som jag tidigare skrivit om kattungen med två ansikten eller cotards syndrom... Men jag hittar ingenting. Ingenting som verkligen gör mig fascinerad. Vart är alla märkligheter som förskräcker så? Mest är det hemskheter som helt kan förklaras av mänskligt beteende.

Ja... Vart är min inspiration att blogga undrar jag. Eller.. Vart är orken kanske är mer rätt? Idéer har jag hela tiden och jag älskar ju att blogga. Men jag är avslagen. Jag har bloggkramp och jag vill ha min app så jag kan hitta tillbaka oavsett vart jag befinner mig. Jag vill ha min lyx och bekvämlighet. Alla mina andra beroenden har ju löst det (twitter och dayviews mest av allt). Jag vill ju helst inte byta bloggportal... Fast jag har heller ingen erfarenhet av de andra. Några tips och råd? Bloggspot är den enda jag vet har en app för android dock.

Skulle annars bli glad om blogg.se vill ge ett litet utskick på statusen för appen. Men jag antar att bloggkrampen är prio ett eller?

Jag som surfar ganska friskt om dagarna kan både förundras och förfäras över hur folk väljer att använda internet. Människor som skriver kränkande och hotfulla kommentarer om andras barn. Trycker ner andra och mobbas. Hittar på rykten och osanningar om människor de känner och andra de inte känner. Avundsjuka, svartsjuka, missunnsamhet... Det är lätt att vara elak när man sitter skyddad som anonym bakom en skärm i en annan del av världen.

Så har vi de som gör sitt bästa för att sprida kunskap och förståelse. Uppmuntrar människor som behöver det, hyllar människor som är mer förtjänta än de flesta andra. Kämpar för barns och gamlas rättigheter. Argumenterar på ett pedagogiskt och tydligt sätt... Söker kunskap och vill förstå sådant som är annorlunda. Nyfikenhet, källkritik, uppmuntran... Den andra sidan av myntet.

Då och då sitter jag med tårar i ögonen framför skärmen. Ibland för att jag skrattar, ibland för att jag är arg, ibland för att jag skräms över hur grymma människor kan vara mot varandra och ibland för att jag blir rörd över hur vackra en del människor kan vara på insidan. Tyvärr är det nog oftare negativt än positivt. Vi frossar nämligen i hemskheter. Det är mer ett faktum än ett påstående. Titta bara på hur tidningarna säljer sina lösnummer. Vi är alla en gnutta perversa och gottar oss hellre i andras olycka än framgång.

Jag har svårt att förstå internetmobbing och varför man så gärna vill göra någon annan illa bara för att denne är/gör någonting man själv inte håller med om är rätt och riktigt. Ska man säga något kan man väl åtminstone stå för det? Att kunna välja att vara anonym kan ha sina fördelar, men när det utnyttjas mer än något annat till att kränka andra människor är det inte helt okej längre. Varför ger vi de fega människorna en röst de mer än något annat missbrukar? Varför vill man inte förändra världen till det bättre istället för det sämre? Ingen kommer ändra ett destruktivt, elakt, korkat beteende för att du kallar denne "ful", "äcklig" eller just "korkad". Förstår inte folk det?

Och på tal om något helt annan.. Lär man fortfarande ut källkritik i skolorna? Jag tycker inte att man märker av det särskilt liksom... Inte heller det där med stavning och argumentation. Illa.

När kommer blogg.se's app till android? Känns som att jag har väntat i en evighet och jag vet ingenting om hur man gör mobilapplikationer... Men det finns ju andra siter som har fungerade appar vid det här laget så vitt jag kan förstå. Ska jag byta bara av den anledningen? Bara för att jag ska kunna blogga oftare? Är det skäl nog när jag egentligen trivs väldigt bra på blogg.se?


Hur går det egentligen för er? När kommer den?

Runt omkring mig så förlovar sig folk till höger och vänster. Lyckliga relationer och nyfödda barn, nybildade familjer. Kärlek och lycka. Det är vår och de flesta ser framåt. Bygger en framtid tillsammans med någon de älskar. Men det är inte riktigt så för alla ändå...


En del, om än få, har precis blivit singlar. De kämpar med att balansera vänner och vardag. Exet och tillhörande känslor. Det är svårt. Ännu svårare när alla andra verkar vara nykära och lyckliga. Jag själv blev ju dumpad för närmre två veckor sedan och fick en ny chans... Känslorna springer runt i kroppen. Lycka och sorg i en salig blandning. Stundvis vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen om jag ska vara helt ärlig, men jag kämpar. Vill att det ska fungera och att jag ska bli lycklig igen. Hitta tillbaka till det självklara som jag inte vet hur jag lyckades förlora på vägen.

Det är lustigt det där med hur saker och ting svänger i livet. Hur man ena stunden är lyckligare än någon annan (enligt sin egen uppfattning) och plötsligt känner man sig vilsen, bortkommen, trampad på och ganska så oälskad. Fel. Som att det är en själv det är fel på trots att det kanske inte ens är så att man gjort något fel. Ibland kanske till och med för att man bryr sig och tycker om för mycket...

Fraser som "jag älskar dig men jag kan inte vara tillsammans med dig" spökar i bakhuvudet. Även sådant som "jag älskar dig och skulle aldrig göra dig illa" med efterföljade svek av olika slag. När man hamnar i en situation man inte kan styra och som påminner om andra situationer med katastrofal utgång så är det tyvärr den enda referensen man har. Det är svårt att se vad som är så himla bra med en när man ändå inte verkar duga till. När man tror sig uppfylla de behov som finns (fysyska, psykiska, själsliga) så gott som en människa kan göra för en annan och ändå inte räcker ända fram... Vad gör man då? Är det fel på mig eller på den andre? Någon alls? Är det så att vissa människor är till för att bara älskas en stund och andra i en livstid? Varför i sådana fall och hur?

Jag har alltid sett yngre ut än vad jag är. I alla fall så lång tillbaka jag kan minnas... Först nu börjar vakterna släppa in mig på vissa ställen utan att kräva legg först och då är det ställen jag besökt tidigare. Dessutom har jag ju lagligt kunnat gå på krogen i åtta år vid det här laget.

Jag har konstant fått hävda mig för att jag ser ung ut. Ännu mer när jag hade mitt långa, blonda hår. Det är jobbigt nog att vara ung vissa gånger... Att ses som praktikant på sin arbetsplats för att folk antar att man är 15 och inte 19 är en gnutta irriterande. Som att man inte har nog att bevisa som tonåring. Många har direkt antagit att jag varken kan eller vet någonting för att jag är ung och ännu mer för att jag ser yngre ut.

Å andra sidan har de som satt sig ner och pratat med mig ofta glömt bort just hur ung jag är. När jag var i 16-års åldern så glömde vänner till mig bort att jag var för ung för att kunna gå till en trevlig pub och ta ett glas vin till ett trevligt samtal. Helt enkelt för att de pratade med mig och såg min personlighet mer än min yta. "Lillgammal" är ett sådant ord jag har fått höra sen mellanstadietiden. Vad det egentligen innebär har jag nog aldrig riktigt reflekterat över.

Jag har många gånger trott att fixeringen vid ålder handlar mer om yta än det som faktiskt finns innuti en människa. Det finns många ungdomar som har varit med om saker och har erfarenheter som vissa vuxna aldrig ens kommer komma i närheten av. Det finns 15-åringar som är betydligt mer mogna och ansvarsfulla än vissa 45-åringar. Inte för att jag tänker påstå att åldern bara är en siffra, till viss del spelar faktiskt den där siffran roll, men ålder är mer än bara en siffra. Mer än slät eller rynkig hy.

En blogg jag börjat följa för inte så länge sedan (HandiHand) har skapat en del debatt. Hon är 18 och han är 44. De är oerhört förälskade i varandra. En del stöttar dem, en del förstår inte alls. Själv ser jag inte riktigt problemet... När jag läser deras inlägg så känns de oerhört jämspelta. Hade jag inte vetat åldrarna så hade jag nog antagit att de båda var i min ålder, kanske något äldre. Båda. Jag har inga svårigheter att se att de med största sannolikhet har mycket gemensamt med varandra och trivs ihop. På grund av deras personligheter. Inte på grund av deras ålder.

Jag kan förstå de som blir förskräckta... Men om jag som 15-åring hade blivit tillsammans med en 23-åring i sådana fall? Då såg jag ut som 13 kanske. Skulle det göra den (hypotetiska by the way) 23-åringen till Hebefil* om man baserar vår relation på att attraktionen bygger på mitt utseende? Då börjar vi nästan gränsa mot pedofili... Och det är inte okej i min värld.

Den här tjejen som är 18 kan mycket väl se ut som 25. Jag vet inte. Vissa unga tjejer gör ju det. Hon är hur som helst myndig och verkar väldigt mogen. Han är varken pedofil eller hebefil enligt definitionerna. Han är en man som råkar vara 26 år äldre än sin flickvän och hon är en ung kvinna som råkar vara galet förälskad i en 26 år äldre man. De råkar passa ihop personlighetsmässigt. Är det fel? Hade det i så fall varit lika fel om hon var 40 och han 66? Om hon hade varit den äldre av dem? Vart går gränsen?

Om min yta är ung och min insida är gammal... Vem får jag tycka om då? Och vem får tycka om mig? Är det rätt att dömma ut någons intelligens eller erfarenheter på grund av ålder?

Är det bara jag som funderar på sånt här?

---

*"Hebefili - definieras som vuxnas känslomässiga och sexuella intresse för pubertala ungdomar/barn som är i den aktiva pubertetsfasen"  (wiki)

Det här är något jag funderat till och från över sedan Lollo fick sin dotter för ett antal år sedan... Jag fick då lära mig att pappan till barnet inte alls ansågs vara pappa enligt lag eftersom han och Lollo inte var gifta med varandra. De var sambos och hade varit tillsammans sen innan hon blev gravid, men ändå räknades han automatiskt inte som pappa. Lollo kunde ju ha varit med någon annan liksom, fast bara för att hon inte var gift. Gifta kvinnor är ju aldig otrogna.

Nog för att lagen är föråldrad, men det är väl ändå ingen ursäkt för att den är där? Det är väl snarare ett större skäl att göra någonting åt det? Varför görs det ingenting?

Om jag och J-man fick barn om ett år, utanför äktenskap då, så skulle jag känna mig kränkt över att bli ifrågasatt. Jag vet ju själv om jag varit med någon annan än min sambo och även om det nog tyvärr finns de som skulle ljuga för att täcka up en otrohet så vill jag inte per automatik bli ifrågasatt bara för att jag inte är gift. Hur J-man skulle känna som inte skulle ha rätt till sitt eget barn från födseln (enligt lag så är han ju inte pappa förrän papprena gått igenom) kan jag inte ens föreställa mig.

Om lagen ska behållas tycker jag att gifta ska bli behandlade precis lika dant. Kvinnor kan vara otrogna likaväl som män och i dagens samhälle med internetdejting, sexchatter och hemsidor för otrohet är det väl ändå enklare än någonsin att föra någon bakom ljuset? Ändra lagen eller, om den nu måste vara som den är av någon anledning, gör den lika oavsett relationsstatus. Diskriminering och kränkning är väl ändå inte någonting vi tycker är okej va?




Läs även:
Krångel för ogifta män att bli pappa - på pappret
"Min sambo erkände 1 aprol - processen ändå ett skämt"

Jag är sjuk och ynklig.. En perfekt dag att inte höra av mig till J-man och söka uppmärksamhet alltså!

Förut så hördes vi jämt. Berättade om allt, viktigt som oviktigt, som hände och jag älskade det. Så försvann det i princip helt när J-man bytte jobb och det har varit/är sjukt jobbigt för mig. Jag är nämligen sådan som vill veta allt (inte på ett kontrollerande sätt, men onödig information som att toalettpappret är slut roar mig), vill ösa kärlek över min partner och ser de meddelandena och liknande som små ljuspunkter i vardagen som då och då kan kännas ganska grå.

Vardagsromantiken som var så självklar är puts väck eftersom J-man är så trött. Det är jag som får stå för den... Vilket är helt okej med mig, men det är helt ärligt svårt då och då eftersom man liksom inte får något tillbaka även om jag förstår helt varför.

Idag ska jag iaf ägna mig åt mig. Så det så!

Det är svårt att inte bli avundsjuk ibland. När det går bra för andra. När andra blir erbjuden jobb man själv skulle vilja ha, vinner på lotto, förlovar sig, bildar familj, reser bort och så vidare... Det är svårt att inte avundas och känna att det är orättvist då och då. Det stör mig oerhört mycket att jag känner så. Jag är nämligen sådan som tycker om att glädjas med andra. Att känna sig glad och avundsjuk samtidigt är förvirrande och frustrerande. Så är det alldeles för lätt att ramla ner i den negativa spiralen om det är mycket bra som händer andra runt en medans ett eget liv står still eller kanske inte är så rosenrött på sina håll...

Hur hittar man balansen och blir av med all negativitet? Vad är hemligheten? Jag blir så trött på mig själv de gånger bitterheten tränger sig på. Det hjälper ju inte mig eller någon annan liksom.

Det går mot den där tiden på året igen.. När folk är som kärast och vill så mycket! Fick för ett tag sedan veta att en av mina vänner, en av de som helst aldrig vill gifta sig, kommer att förlova sig inom en inte allt för avlägsen framtid. Så fick jag också veta att en annan av mina vänner brottas med om hon ska säga ja eller nej till sin karls önskan att förlova sig. Själv sitter jag i en situation där sådant verkar väldigt långt bort i tiden.


Om jag inte velat förlova/gifta mig och bilda familj så skulle det säkert redan vara på gång... Men så är det ju inte. Lite roligt hur sånt där funkar.

Jag tänker konstant framåt. Framtiden är extremt viktig för mig, en dag ska jag ju leva den och jag vill uppnå vissa saker. Det som är idag har effekter för det som sker i framtiden. Alltså kan jag aldrig helt slappna av.. Och det är frustrerande. Kanske skulle jag uppnå fler mål om jag inte var så inställd på dem? Så jag får väl vara besviken då. Man har bara sig själv att skylla när det gäller sådana saker. Vanor är svåra att bryta.

När jag gick i lågstadiet så fick vi en uppgift att göra en tidslinje över vårat liv och sätta upp "milstolpar" för framtiden. Jag minns inte vilken klass det var dock... Men jag minns tydligt att jag skulle bli 85 år gammal (har alltid haft en förkärlek för siffran 5, så är jag ju född 1985 också), förlova mig vig 20 och gifta mig vid 25. I 7-9 år någonting har jag alltså varit inställd på att jag borde vara gift nu. Det är som en tvångstanke ungefär. Också en stor anledning till att jag faktiskt skriver en del om förlovning och liknande då och då. Det är min fixering. Det viktigaste målet på min "livslinje". Nu är det inte så det blev (uppenbarligen), men det gör inte att jag inte får tänka på det.

Varför denna fixering vid äktenskap då? Mest av allt därför att jag förknippar äktenskapet med trygghet. Inte enbart givetvis, men det är nog det mest framträdande av allt... Trygghet är en sådan där sak som jag har saknat i princip hela mitt liv. Inte för att min familj och mina vänner inte försökt ge mig det givetvis... Men jag har aldrig känt det fullt ut. För mig har mycket varit besvikelser, svek och osäkerhet. Fler gånger än jag kan räkna har det varit rädsla. Många gånger säkerligen för att jag valt fel vänner och kärlekar. Hur det blir vet man ju sällan i början.

Det är inte lätt att leva med någon som har klara mål för framtiden. Särskilt om man inte har det själv.


(Jag tror inte att mina problem magiskt ska försvinna och att jag ska bli lycklig i alla mina dagar om jag gifter mig. Tro inte att jag är så naiv. Men det är min dröm för det.)

Det här är någonting jag funderat över länge, men inte tagit mig tid att skriva ner. Känns som att det är dags nu.

Många av oss tycker nog att det är självklart att en person och en diagnos inte är samma sak. Den som fått en diagnos känner å andra sida inte alltid lika dant. Oavsett om man är diagnostiserad med diabetes, reumatism, ADHD eller depression så blir det lätt så att diagnosen är det enda man ser. Det är givetvis inte så för alla, men många fixerar sig vid sin diagnos och glömmer bort att de först och främst är en individ och inte ett ord på ett papper.

Många skäms för att de har en diagnos. Det verkar som att de är rädda att omvärlden inte ska se någonting annat hos dem än sjukdommen... Så är det inte. De flesta märker inte av om du har en diagnos om du inte berättar det för dem. De ser en individ. En vän, ett syskon, ett barn. En kollega eller klasskamrat. En diagnos avgör inte din identitet. En diagnos säger ingenting om vem du är.


Jag har skrivit om det tidigare (men då skrev jag om självskadebeteende), det är frustrerade att folk ska behöva skämmas över hur de mår. Oavsett om det är fysisk eller psykisk smärta vi känner så ska vi inte behöva skämmas för den. Många människor går inte till läkaren i tid för att de skäms. "Bara svaga människor ber om hjälp." Även skräcken för att verkligen vara sjuk håller oss ibland från att uppsöka läkare. Som att man är sämre för att man inte är frisk.

Ingen utav oss är ett ord i en journal. Du är du och jag är jag och det finns de som älskar oss precis som vi är. Glöm inte det.

Jag vet inte hur pass mycket jag är som alla andra när det gäller att fundera... Men jag har funderat över det (surprise). Min generella uppfattning är att de flesta inte tänker som jag gör i alla fall. Andra prioriteringar och intressen kanske... Eller så delar de bara inte med sig som jag gör.

Sen jag var runt 15 år ungefär så har jag arbetat mycket med mig själv och vem jag är. Analyserat mina handlingar och reaktioner, mitt mående och min tillvaro. Det har varit en lång process minst sagt... Och det är ingenting jag är färdig med. Alla dessa analyser har gjort att jag känner mig själv väldigt väl och har lyckats ändra många negativa egenskaper och mönster hos mig själv. Inte suddat ut dem helt alla gånger, men förändrat mycket till det bättre.

Att vara medveten är för mig extremt viktigt. Om man inte är medveten om hur man beter sig, behandlar andra, reagerar på stress och så vidare... Då kan man inte göra någonting åt det heller. Jag vill vara en så bra människa som möjligt så jag försöker jobba på mina fel. Det gör jag för min skull. Definitionen av "bra människa" i det här fallet är det jag ser som en bra människa, ingenting annat.

Lady Dahmer är en av mina favoriter i bloggosfären. Det mesta hon skriver är väldigt tankvärt och det här inlägget är verkligen inget undantag! (Läs det så förstår du.)

Man skulle enkelt kunna säga att jag i större delen av mitt liv inte haft så stor koll på det där med genus. Jag har funderat över könsroller då och då utan att förstå att det är det jag har funderat över visserligen, men släppt det någorlunda snabbt ändå. Alla "varför är det så här?" har släppts med en axelryckning och jag har accepterat min verklighet som den varit. Hur saker skulle kunna vara annorlunda var kanske för långt bort i min värld?

Det är mindre trevligt att inse att man objektifierat sig själv i hela sitt liv. Det är inte ett medvetet val man har gjort, men det är ungefär vad man gjort. Jag tillhör nämligen den majoriteten som enkelt mäter mitt värde i hur andra ser på mig. Man ska vara söt och snäll och duktig och snygg och populär, sexig i lagom dos och bara när det passar sig fast ändå nästan hela tiden, alla killar måste falla för en och tjejerna måste tycka att man är snällast och sötast och bäst i världen (hur går det här ihop?), man ska vara evigt ung och vacker, stark och svag och inte önska någonting annat än att få gifta sig och gärna ta hand om hemmet också... Känns väldigt rimligt det här va?

Självklart är det jag beskriver inte allt jag är. Inte ens hälften faktiskt. Ändå känner jag igen mig i allt. Även om jag inte är sådan så finns det mycket i det jag vill vara. Hela tiden en viss känsla av att jag inte duger som jag är. Och det är det som gör mig frustrerad. Det är en sak att hela tiden sträva efter att vara en så bra människa som möjligt (något jag gör och desutom är stolt över även om jag fortfarande är männsklig och beter mig illa ibland för det) och att sträva efter att vara en tecknad figur. Känns inte helt okej...