Jävla katt...
I lördags var jag och J-man på fest hos några av hans kompisar. Vi hade jättekul! Så när vi väl kom hem möttes vi av Ayla, som vanligt, och jag undrade vart Bus var. Insåg snabbt att något var fel... Jag kunde inte hitta honom. Så jag började kuta runt i lägenheten så snart J-man bekräftat att Bus inte var inne på toaletten hos honom. Någon minut senare var vi ute och letade... Förmodligen hade han lyckats klämma sig ut genom en fönsterspringa och ramlat ut.
Ut i natten och leta katt alltså.. Skräckslagen var jag. Tänk om han var skadad eller död liksom! Till slut hittade vi honom. Han hade gömt sig vid motorn på en parkerad bil utanför. Hade han inte börjat jama när vi ropade på honom och stuckit ner tassen när J-man lyste under bilen så hade vi nog inte hittat honom.. Oskadd var han i alla fall. En aning skrämd möjligtvis. Så luktade han motorolja också.
Bus fick bada igår bara för det och han hatade det. Jamade som om vi slog honom när han fick vatten på sig och nästan värre när vi torkade honom med en handduk. Handdukar är jätteläskiga nämligen. Men han är ren och fin och har sovit mellan mig och J-man precis som vanligt... Nu måste vi dock komma på en fönsterlösning. Han får inte ramla ut igen och vi kan inte ha stängt när sommaren väl kommer igång, för katternas skull. Så det blir till att uppfinna nåt...
Älskade Bus
Vi köpte en vit mus för 10:- på IKEA för ett tag sedan (jag tycker den ska heta Bosse, men J-man verkar skeptisk) och det är bebisens absoluta favoritleksak, om man räknar bort sugrör som tydligen är totally awesome. När Bus leker med sin Bosse-mus så är han som en hund. Han springer fram och tillbaka för att vi ska kasta iväg den åt honom. Ibland lägger han den bara i nät eller handen på en annars får man ta den ifrån honom. Ibland bollar han bara med den själv... Helt underbart!
Han är så fin våran lille kille...
Han är så fin våran lille kille...
Ingen riktig pojke?
Det tog ingen lång stund för Bus att bli sig själv efter att han kom hem. Visst går han lite bredbent och svansen står inte rakt upp som den brukar... Men det är inte så konstigt. Han har ju ett sår i skrevet liksom! Så nu är han ingen riktig pojke längre. Eller? Inget revirpinkande blir det i alla fall och inga bebisar i framtiden. Så det så!
Kastrering...
Lille Bus är hos veterinären just nu. Vi åkte in med honom imorse och stackarn jamade hela vägen i bilen. Inte har han fått äta sen igårkväll heller.. Eller, vid det här laget kanske han har fått något på kliniken? Jag vet inte... Kastrerad och id-märkt blir han i alla fall.
Det har varit så tomt här hemma hela dagen... Jobbigt tomt. Ingen katt att skrika på när han välter saker eller försöker äta något i diskhon. Ingen pälsboll som hoppar upp på mina axlar och tvångskelar när jag gör mat eller sitter vid datorn. Jag saknar min lille bebis... Hoppas han inte hatar oss allt för mycket när han kommer hem.
Det har varit så tomt här hemma hela dagen... Jobbigt tomt. Ingen katt att skrika på när han välter saker eller försöker äta något i diskhon. Ingen pälsboll som hoppar upp på mina axlar och tvångskelar när jag gör mat eller sitter vid datorn. Jag saknar min lille bebis... Hoppas han inte hatar oss allt för mycket när han kommer hem.
Min lilla bebis...
Lilla Bus (ja, det är det han kallas mest faktiskt) är ju som jag sagt tidigare en riktig liten mamma-kisse. Igår låg vi och kramades innan vi skulle sova, han och jag, J-man snusade bredvid. Bus hade tassen på min axel och huvudet inborrat under hakan på mig. Snarkade och ryckte i sömnen gjorde han också... Underbart mysigt! Men det fick mig att fundera lite också...
Någon gång så vill ju jag gärna ha barn. Ett par år lär det vara kvar, men Bus lär ju inte bli mindre tillgiven under den tiden. Jag har hört om katter som blir jättedeprimerade när husse och matte får tillökning... Viktigt att låta katten vara med säger de. Jag är lite nervös över hur... Trots att inga barn ens är påtänkta än. Den bebis jag har nu (ja, katten) får ju all uppmärksamhet. Vi kommer bli tvungna att vänja av honom om han ska kunna dela med sig...
Någon gång så vill ju jag gärna ha barn. Ett par år lär det vara kvar, men Bus lär ju inte bli mindre tillgiven under den tiden. Jag har hört om katter som blir jättedeprimerade när husse och matte får tillökning... Viktigt att låta katten vara med säger de. Jag är lite nervös över hur... Trots att inga barn ens är påtänkta än. Den bebis jag har nu (ja, katten) får ju all uppmärksamhet. Vi kommer bli tvungna att vänja av honom om han ska kunna dela med sig...
"Döda påsen!"
Katten har varit busig mest hela dagen. Det är knappt att jag har sett honom alls sen han väckte mig. Han har lekt i badkaret, försökt fånga mina hörlurar, letat efter mina örhängen i ena bokhyllan och spanat efter böcker att välta i andra... Så har han varit överallt där han inte får vara också. Som diskbänken för att ta ett exempel. Allt man inte får är kul nämligen. Så klart... Han är ju i puberteten nu.
För ett tag sedan hörde jag märkliga ljud från köket och när jag kom ut dit hittade jag en katt som såg väldigt oskyldig ut. Liggandes på en papperspåse.
"Va? Jag har inte gjort nåt?"
För ett tag sedan hörde jag märkliga ljud från köket och när jag kom ut dit hittade jag en katt som såg väldigt oskyldig ut. Liggandes på en papperspåse.
"Va? Jag har inte gjort nåt?"
"Det är bara några hål ju..."
"Nom nom nom nom!"
"Nom nom nom nom!"
Vad fint...
Jag fick slänga mig iväg till föreställningen trots mitt dåliga mående. Det är ju så när man jobbar med teater (om än till och från) ingen annan kan hoppa in utan förvarning. Älskade J-man kom och hämtade upp mig efter föreställningen så jag skulle komma hem snabbt och säkert i alla fall. Mycket uppskattat från min sida kan jag lova!
Så när vi kommer in genom dörren hemma möts vi av en distinkt odör som aldrig funnits där förut... Det luktar garage. Bensin. Starkt och fränt. Katten kommer mot oss med den där oskyldiga minen bara han har och jamar lite lätt. Jag trodde jag skulle få spontan migrän och älskling började leta efter källan på en gång... Det känns ju lätt oroväckande när lägenheten luktar bensin liksom.
Så vad hade hänt? Våran lilla katt hade hoppat upp i fönstret, där han inte får vara, och vält ner J-mans glastermometer. Tack för den bebis...
Så när vi kommer in genom dörren hemma möts vi av en distinkt odör som aldrig funnits där förut... Det luktar garage. Bensin. Starkt och fränt. Katten kommer mot oss med den där oskyldiga minen bara han har och jamar lite lätt. Jag trodde jag skulle få spontan migrän och älskling började leta efter källan på en gång... Det känns ju lätt oroväckande när lägenheten luktar bensin liksom.
Så vad hade hänt? Våran lilla katt hade hoppat upp i fönstret, där han inte får vara, och vält ner J-mans glastermometer. Tack för den bebis...
I need some space...
Katten har en tendens att vilja vara ivägen...
Lite mammig?
Jag får inte vara ifred för bebisen. Han ska vara i mitt knä hela tiden. Visst är det mysigt... Fast det är rätt skönt att kunna röra sig fritt också. Han är en liten mammagris vår kisse...
Jodå, så att... Eeeh...
Bebisens nya vana...
Lilla sötnosen hittar på nya saker hela tiden... Det är ju så med små bebisar, oavsett om det är katter eller barn vi pratar om. De senaste dagarna har han till exempel kommit på att mitt smink smakar gott. Så han försöker slicka bort det från mitt ansikte... Vad ska jag med sminkborttagningsmedel till när jag har katt liksom? Men han får såklart inte äta upp mitt smink. Jag misstänker att det kanske inte skulle vara så bra för lilla kissemagen.
Så har han dessutom fått för sig att bitas i öronen. Inte hårt i och för sig.. Mer som naffsande i örat. Öronsnibben och allt. Jag vaknade flera gånger av att han låg och tuggade på mitt öra i natt. Vart han har fått det ifån har jag ingen aning om... Mycket märklig grej tycker jag. Någon som vet varför han gör så?
Aj som...!
Lilla katten blev nyfiken på bubblorna i badet (som vanligt)... Den här gången föll han dock i. Nästan helt. Så jag har sår över halva benet efter ett panikslaget klösande för att komma upp och katten är blöt. Stackars bebis...
Kissekatten
Lillpojken är lika kelsjuk och mysig som vanligt. Det är ju nämligen på dagarna man är snäll och lugn katt. På nätterna busar man däremot hej vilt. Klöser mamma i ansiktet för att hon har en näsa som ser kul ut, jagar skuggor i täcket, letar fötter och händer, klättrar på nattuksbord och gömmer mammas lypsyl... Att jag inte fått min lampa i huvudet än är mest bara tur.
I natt blev han, som flera andra gånger, utstängd från sovrummet för vår sömns skull (okej, J-mans sömn, mig är inte lätt att väcka alla gånger). Däremot så lyckades han så klart till slut öppna dörren ändå. När jag vaknade imorse så satt han så fint bredvid mig i sängen och tyckte att jag skulle gå upp och ge han mat. Det var jag som visade mest livstecken nämligen.
Kelbus...
Katten är jättekelig och bestämde sig precis för att det ingår
i kelet att bita mamma i näsan.
Tack för den bebis!
Foto: Iza Palm
Namnbyte också!
Vi byter från Roy till Jones...
Jag försöker att vänja mig, men ofta tror jag att det är mig det ropas efter.
Mysigt...
J-man gjorde i ordning ett bad till oss med skum och tända ljus... Lite romans i vardagen så att säga. Självklart bestämde sig Roy för att just då var en bra tidpunkt att använda toaletten.
Jodå.. Vi är stolta föräldrar! Han går ju på låda och allt liksom. Dessutom har han undersökt det där med skum, smakat på det, känt efter med tassen och så. Självklart har han tassat runt på badkarskanten också. Det var ju så spännande det där konstiga som mamma och pappa satt i. Självklart halkade han ner till slut. Vilket var hysteriskt roligt för oss så klart! Roy var inte lika road... Men helt ledsen verkade han inte heller så han kanske kan gå med på det där med att bada i framtiden ändå!
Inga bekymmer ;)
Nya familjemedlemmen!
Det här är lilla Roy. Roy föddes den 1/7-2010 och flyttade hem till oss igår (19/10-2010). Än så länge trivs han väldigt bra med mamma och pappa och vill gärna vara med hela tiden och överallt. Mammas dator är rolig att ligga på och hennes telefon ska man försöka äta upp när den lyser tycker han... Fast den är läskig när väckarklockan är igång.
Det finns massor läskiga saker faktiskt. Kattlådan är läskig till exempel och skuggor och rum som det inte är någon i. Roy är inte van vid stora utrymmen förstår du.
Det är roligt att busa när man är så liten, fast mysa är lika bra. Gärna nästan samtidigt. Sova gör man i soffan eller pappas knä när det är dag, men på natten är det bäst att sova mellan mamma och pappa så man inte blir utanför.
