Vissa dagar känner jag mig totalt mentalt utmattad. Andra dagar är jag fullständigt utmattad fysiskt. Idag är jag lite av varje. Sömn är något som drabbar andra och saker händer runt omkring mig i en fart som mest kan liknas vid försiktigt uppställda dominobrickor som faller om varandra. Är det inte det ena så är det något annat och det är ju faktiskt så att man inte kan rå över alla saker som händer runt om i världen. Än mindre vad som sker i ens eget eller sina närmstas liv. Det har varit mycket den senaste tiden och jag kan inte riktigt förstå hur det kan hända så många jobbiga saker på så kort tid så nära mig. Vad har alla som råkat ut för allting egentligen gjort för att förtjäna alla problem? Mycket märkligt...

Sen vet jag ju att alla inte alltid fungerar som jag och alla kanske inte skulle ta sig till en upprörd vän mitt i natten för att trösta och vara stöd... Men varför inte egentligen? Det är ju vänner och familj som är viktigast för oss utöver oss själva. Börde det då inte vara självklart att ställa upp? Annars kan man väl knappast förvänta sig att andra ska ställa upp när man själv står på den sidan där det gör ont? Skulle vi dessutom bry oss lite mer om varandra så skulle vi nog må lite bättre. Även de som stöttar de som är ledsna mår ju dåligt till slut. Alla har en gräns. Det är därför vi borde hjälpas åt.

Just nu känns det som att allt mest blev svammel, men jag är bara så trött just nu. Det blir så ibland när det händer saker man inte riktigt kan styra över. När jag är lite piggare och orkar tänka klart och normalt igen ska jag komma på något vettigt att säga. Om vad som helst. Men nu ska jag försöka vila.