Det värsta av allt är att det är han som är den. Det har han varit så länge jag känt honom. Men det har aldrig varit "rätt"... När jag för första gången trodde att det kanske, kanske skulle kunna gå... Kanske, kanske skulle det kunna vara vi... Så blir det så här. Jag önskar att jag aldrig hade fått upp hoppet. Det hade varit så mycket enklare då.

Det är ett helvete att älska. Hur går man vidare från det här? Man vill ju inte. Man vill hitta en lösning. Man vill att det ska bli bra och att ens känslor ska bli besvarade. Hjärtat slår ett extra slag så fort man får ett mess eller telefonen ringer (tänk om det är han, tänk om, tänk om) eller när man ser hans namn, hör hans namn. Man har så mycket tankar, idéer och fantasier om en framtid utan bekymmer och fylld av kärlek. Idiotiskt egentligen... Vi vet ju alla att kärlek på film bara är spelad och därmed inte finns på riktigt.

De säger ju att hoppet är det sista man har... Det känns ju jävligt dumt. Vem fan mår bättre av att gå och hoppas på någonting som aldrig kommer ske? Ingen har däremot någonsin sagt till mig hur svårt det är att överge hoppet eller hur man gör det. Om du vet kan du väl säga till va?