Vissa saker måste man vänta på. Man har inget val. Hur man än vänder och vrider på det så kan man inte laga det här och nu. Man måste vänta och se hur det blir. Vänta, vänta, vänta och sen avgöra hur man ska tackla det. Hur man ska må av det. Om man ska må av det (klurigt va). Det finns ingenting alls man kan göra förutom att vänta.

Andra saker skulle kunna lösas. Till viss del i alla fall. Men bara om alla involverade är intresserade av det så klart. Utlopp för känslor. Det behövs då och då. Sen gör vi på olika sätt. Vissa behöver skrika och kanske slå på någonting en stund. Andra behöver prata, älta, gråta. Någon behöver mest av allt en kram och ett vänligt ord. En annan vill mest vara själv... Vilket är fine om det hjälper. Om det inte hjälper så är det bra att hitta ett annat sätt. Att använda ilska mot människor som kanske inte förtjänar det är inte helt optimalt. Det gör fler människor ledsna. Tror inte på sådana metoder.

Så finns det saker som man får kämpa en stund med och sedan avvakta. Skola är en sådan sak. Precis en sådan sak. För vissa är det ett nytt jobb. Någonting som man gör för stunden och som bättrar sig inom loppet av ett par dagar. Sådana problem är bra problem. De verkar inte hopplösa mer än för stunden och även i den stunden vet man att det löser sig.

En del saker verkar inte intresserade av att lösa sig alls. Vad gör man med dem? Hur gör man? Hur lagar man någonting som uppenbart är trasigt men kanske inte riktigt vill gå med på det? Man ska alltid se framåt, men nuet är också viktigt. Utan nuet så kan framtiden bli helt fel. Inte som man tänkt sig.

Jag tänker massor. Jättemycket. Hela tiden. Jag har alltid tänkt mycket. Jag kan inte låta bli. Kanske därför jag gillar när det är fest så mycket. Helt annat fokus. En god öl eller whisky och kul sällskap. Trädklättring, dans och mer än en sång. Jag gillar att sjunga, men är för blyg när jag är helt nykter. Jag gillar teatern. Verklighetsflykt. Jag saknar det. Fast å andra sidan finns det mer än en sak jag saknar just nu. Blir så ibland. Suger för det.

En dag i taget. Det är så de säger, eller hur? En dag i taget... Och visst är det så. Man kan ju inte leva mer än en dag i taget. Jag har aldrig hört om någon som gjort det i alla fall. Jag har absolut inte gjort det. Jag lever bara i en dimension. Men det finns ingen tröst i de orden. En dag i taget innebär bara en dag i taget, inte att "bördan" blir lättare att bära eller att man nödvändigtvis kommer närmare sitt mål. Inte nödvändigtvis. Det är någon man förutsätter när man säger så bara. Inte alltid applicerbart. Man har ju inte alltid ett datum på allting.

Ja, ja... Deppigt så här sent på kvällen. Sorry. Sånt händer och man får faktiskt. Det styr ju inte hela ens liv bara för det. Någonstans måste man som sagt få utlopp, ventilera. Jag skriver. Har alltid gillat att göra det när jag funderar över saker. Det är typ.. Nice.