Det är inte lätt ibland...

För ett antal år sedan fick min syster en hund. Baloo fick han heta. Sprallig och glad och med en verkligt stor personlighet för sin lilla jackrusselterrier-bordercolliekropp. Han har blivit lite äldre idag. Tolv hela år faktiskt. Människoår menar jag då. Han leker fortfarande och har en monsterstor personlighet, men han är lite gammal. Han börjar så att säga känna av det där med att han inte är valp längre. Så nu får han medicin för hjärtat och vätskedrivande och allt vad det var. När jag pratade med mamma igår så berättade hon att medicinen tar slut om bara fem dagar. Fyra dagar borde det alltså vara nu. När medicinen är slut så måste ett beslut tas. Vad är bäst för Baloo? Vilket sätt ska vi förlora honom på? För förlora honom kommer vi göra oavsett. Det är bara fråga om tid.

Känns som att det blev en aning mycket på en gång. Först en begravning, sen en ytterligare påminnelse om hur jobbig döden är när Egoinas mammas vovve Madde gick bort och nu det här. Det känns svårt att inte känna sig lite ledsen. När jag satt och klappade på Baloo igår så var det inte långt ifrån att tårarna sprutade och jag vet ju vad som hade hänt då. Baloo hade blivit ledsen för att jag var ledsen så han hade hoppat upp och gett mig en kram och en puss på kinden. Det är nämligen så han gör. Lille bebishunden.

Det spelar faktiskt inte någon som helst roll vem som går en förlorad i livet. Tvåbent, fyrbent, trebent, enbent eller multibent... Så länge det är någon man älskar så gör det ont. Nu är han inte borta än, men det är skrämmande att tänka på att det närmar sig. Mycket snabbare än vi var beredda på. Jag tror aldrig man kan bli beredd.

Lille gubben har fått gråa hår... Sötnosen.

Det är det värsta med att vara djurägare och jag förstår att du är ledsen. Man tänker ju inte "hur ska jag bäst döda min hund nån gång i framtiden?" när man skaffar den där lilla valpen. Om han mår dåligt är det dock det snällaste ni kan göra. Men usch för att behöva!



Jag bävar inför Spikens bortgång som inte heller är jätteavlägsen längre (några år är det ju kvar, men kanske inte jättemånga). Oj, vad jag kommer att gråta då. Så jag förstår hur du känner och jag finns här om du vill snacka om det.



Kram

åh, lilla baloo!

som du säger, det spelar ingen roll om den som går bort har fyra ben & skäller, jamar, vad som helst. det gör inte mindre ont när man ju älskar :(

Vad söt han är!! För mig är det viktigaste att hunden har livskvalite, att den är frisk och glad (den skall inte ha tecken på att ha ont eller vara deppig). Sen att de kan vara lite sega i kroppen är en annan sak, det blir vi också.



Madde haltade lite ibland, började bli lite seg ibland, men var faktisk rätt pigg när hon mådde som bäst, problemet var att jag såg att i helhetsbildet gick det bara åt ett håll.. Jag har alltid önskat mig att hon skulle slippa ett segdraget sjukdomsgrejs och då tog jag det beslutet jag tog. Det var tufft och det finns säkert de som tycker att jag gjorde fel. Jag kunde ha dragit ut på hennes livstid, men jag undrar om hon hade fått med sig lika goda minnen dit hon reste..



Vi alla tar de beslut vi måste och jag är övertygad om att våra husdjur förstår att vi gör vårt bästa utifrån hur vi är som individer. Lycka till med vovven och när det tar slut hoppas jag ni får ett så bra slut som möjligt.

så jäkla söt hund! sänder en kram!

Usch det där är hemskt när det händer... jag har haft djur i hela mitt liv och det känns verkligen förjävligt när den dagen kommer. Finns här också för dig gumman om det skulle vara något!!!

Ja, usch ja! Håller med dig och "Anders" ovan.

.

http://pjoltas.blogg.se