Ibland så händer det saker som inte riktigt går att acceptera. Människor vi älskar dör. Människor som har betytt mycket för oss och som lämnat stora avtryck på vägen i våra liv försvinner. Det är bara så det är. Sådana människor lämnar stora svarta hål och djupa sår efter sig. Ju mer de bettyde för oss, desto större är skadan i våra hjärtan.

De människorna som försvinner behöver inte alltid vara en del av vårat liv när de dör. Ibland är det så att man  inte setts eller hörts av på flera år, så inser man plötsligt en dag att man aldrig mera kommer få en chans att höras av. Man får aldrig en chans att berätta för dem exakt vad de gjorde för att ens liv skulle ta en ny vändning, stor som liten, och hur de har hjälpt en att komma vidare. Hur de har lärt en saker om en själv eller andra eller kanske livet i stort.

Idag har jag varit på begravning. Det var inte en begravning för någon jag kände, jag var bara där som stöd åt en vän, men det var ändå min fjärde begravning hittills i livet. Jag är medveten om att det kommer bli fler. Det som var så väldigt speciellt med just den här begravningen var inte bara att det var första gången jag hört den typen av musik i ett kapell, men också gruppen människor som samlades. De flesta grät, för det mesta så gråter man väldigt mycket när någon går bort, men det fanns ändå ett väldigt lugn och en enorm kärlek bland de som samlats. Mitt under begravningen så kändes det som att alla kom in i ett lugn som inte är helt vanligt när man sörjer och jag kunde se leenden lite här och var även om det var små leenden. Varenda leende var äkta.

Efter begravningen samlades ett helt gäng tillsammans för att prata minnen, se på kort, ta hand om varandra och dricka den obligatoriska kaffen. Det är sällan man ser så mycket leenden och så mycket kärlek och ömhet på samma plats. I alla fall efter en begravning. Det var mysigt.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla dem som gått ifrån mig. De människor jag förlorat och varför det blev så. Det finns så många olika anledningar till att människor dör. Varför tar vi inte bättre hand om varandra och vårdar den tid vi har? Det är något vi borde, men sällan gör. Det är lätt att ta de man älskar för givna.


Jag vill bara passa på att säga det att jag är ledsen för att jag är så fruktansvärt dålig på att berätta för alla mina vänner, min familj, gamla klasskamrater, lärare, ovänner att ni alla har gjort så stor inverkan på mitt liv. Alla runt omkring mig har hjälpt till att forma mig som jag är i dag och jag vill gärna säga tack. Det är ett så litet ord, men det är allt jag vet som kan förklara hur jag känner. Jag känner så mycket kärlek för alla de som har hjälpt mig och stöttat mig i livet. Jag känner ilska mot de som gjort mig medvetet illa. Jag känner respekt för de som vågat be om förlåtelse när de gjort fel och för de som kämpar med sina demoner varje dag. Det är inte tillräckligt, jag vet, men jag är dålig på det här.