Det är något magiskt med hela grejen. Vi låter papperslappar och mynt, siffror på en skärm, styra hela våra liv och det är helt okej för oss. De där siffrorna avgör hurvida vi ska få bo någonstans, om vi ska kunna äta varje dag och hur viktiga vi är i samhället. De där siffrorna ger oss människor skäl att behandla varandra illa. Det är våld och stöld och ännu en anledning att se ner på någon, ännu ett sätt att splittra en familj eller förstöra ett förhållande. Alla har vi ju varit där någon gång. Bråkat om pengar. Mått dåligt över pengar.

Jag förstår inte riktigt grejen. Ändå är jag en av dem som mår uselt över att jag inte har något... Jag har aldrig haft särskilt mycket och snart har jag ingenting alls igen. Det man har fått lära sig då är att man är värdelös och bara har sig själv att skylla, för det är ju så samhället ser på dem som är fattiga och inte mår bra. Det är människor som är lata och kommer med undanflykter. Det är människor som haft det relativt lätt i sitt liv och som aldrig behövt må riktigt dåligt som säger så, det är jag nästan säker på. Inte det att det är omöjligt att ta sig ur en negativ spiral eller omöjligt att skaffa sig ett jobb, men det är mycket svårare än vad många låtsas om att det är. Kanske till och med särskilt svårt nu när så många har blivit av med sina jobb och så många företag är rädda för att sattsa pengar på personal?

Jag vet inte... Jag fattar bara inte riktigt varför något så litet måste betyda precis allt om man vill överleva...