Jag har en vän. En sådan där vän som alla faktiskt borde ha. Nu har jag turen att ha ganska många runt mig som är mycket mer än vad de flesta förtjänar, men det finns en som har ställt upp extra för mig även om hon aldrig har varit tvungen.

Hon är en sådan där människa som alltid delar med sig av vad hon har. Även när alla pengar är slut och det sista som finns i matväg på en månad är en burk med majs så skulle hon dela med sig. Inte för att hon måste, inte för att hon ska försöka ställa sig in och fjäska, utan bara för att det är sådan hon är. Hon bryr sig. Hon kräver inte ens något tillbaka... I alla fall inte mer än att man ska vara vettig tillbaka mot henne och det tycker jag är väldigt lite begärt.
Hur hon orkar ta hand om folk som mår dåligt, inte minst mig mer än en gång, och sätta andra framför sig själv hela tiden förstår jag verkligen inte. Så mycket som hon har gett mig bara genom att vara hon kommer jag aldrig kunna ge tillbaka och så är det bara. Kunde jag så skulle jag. Jag ska i alla fall försöka. Det är inte mer än rätt.

Däremot så är det jävligt orättvist att en människa som ger så mycket ska behöva må så dåligt för att allt runt omkring är så rörigt.