Jag tycker att det är helt magiskt hur svårt det kan vara för människor att erkänna att de har gjort fel. Eller att erkänna sina fel kanske? För vi är ju alla övermännskliga och gör ju aldrig fel. Inte ens när vi fått våra nära och kära att gråta av besvikelse, skräck, sorg eller ilska har vi ju gjort fel. Det är ju tråkigt att du är ledsen... Fast man ber ju inte om ursäkt. Och man vet att man egentligen borde be om ursäkt, för man har ju faktiskt betett sig dumt, men man låter bli. Hoppas att ingen märker det. Vägrar erkänna att man faktiskt inte är perfekt.

Det känns som att det har varit väldigt mycket sådant här runt omkring mig den senaste tiden. Så jävla tråkigt egentligen.

Nu är inte jag någon övermänniska som tycker att det är jätteenkelt att använda det där lilla ordet förlåt. Det är ett jävligt jobbigt ord faktiskt, men det finns stunder som det faktiskt är det bästaste ordet och de stunderna biter jag ihop och klämmer ut det. Det där lilla ordet kan nämligen betyda precis allt någon gång ibland. Så är det.