Det är lite så att ju mer jag ser/hör/läser att folk har det bra med sin partner och mår bra med den och är lycklig och söt och kärleksfull.. Desto mer vill jag skrika högt. Självklart är jag svartsjuk. Det är ju ett typiskt exempel på att någon annan har någonting som jag vill ha.Sen vill jag givetvis inte ha någon annans partner, jag vill bara ha den där fina relationen. Samtidigt som jag känner att "fuck it", det där med fina relationer som glider på relativt smärtfritt och där man får det mesta man behöver av varandra det är sånt som händer andra. Tar jag en titt bakåt i tiden är det inte riktigt typen av killar som har de egenskaper jag önskat mig jag faller för.

Så jag är bitter. Idag är jag det i alla fall. Sjukt bitter. Nästan arg. Och så känner jag mig asfjantig samtidigt så klart. Jag vill ju att de runt mig ska må bra i sina relationer och jag kommer ju faktiskt hitta någon tillslut. Att jag skulle misslyckas med att hitta någon att bli lycklig med under resten av mitt liv känns ju rätt... Ologiskt. Jag är ju faktiskt inte så gammal. Bara hobbybitter.