När Baloo var liten så hoppade han nästan upp i ansiktet på en när man kom hem. Det var ju något han fick sluta med fortare än kvickt, men det var rätt kul att se den lille pälsbollen studsa rakt upp i luften i ett försök att pussa/naffsa en i ansiktet. Han var bolltokig och det var nästan lite extra kul att se honom jaga efter en fotboll då det nästan såg ut som två fotbollar som följde varandra. Ibland kunde vi sitta på golvet i köket och putta en tennisboll mellan oss. Han förstod att han var tvungen att skjuta tillbaka den om vi skulle leka mer.

Han var en sån där hund som egentligen inte riktigt var en hund. Baloo sov inte utan att bädda först. Ett lakan eller liknande var ett måste när han skulle lära sig sova i korgen. Annars sov han i sängen. Vems säng spelade inte så stor roll. Bara han fick en bit av täcket. Gick man upp mitt i natten och gick på toaletten eller så kunde man vänta sig att han hade snott kudden när man kom tillbaka. Mer än en gång låg han där, på rygg med tassarna över kanten på täcket och huvudet i mitten på huvudkudden och snarkade. Det var knappt att man hade hjärta att putta bort honom så man kunde få plats att sova själv.

Det här är ju bara små delar av allt som gjorde Baloo så speciell.. Men jag orkar inte tänka mer på det nu. Det är jobbigt att försöka förstå att jag inte kommer få träffa honom igen. Våran lille bebis. Världens finaste Baloo.