Det är inte helt jättelätt att vänja sig vid ensamhet efter två års samboskap. Ingenting konstigt alls med det givetvis, mest bara ett konstaterande. Det hjälper inte heller att osäkerheten lyckas växa något otroligt i sådana här situationer och man blir lätt uppmärksamhetssökande. Jag vet att jag är det just nu. Jag behöver uppmärksamhet. Jag är en uppmärksamhetsvampyr. Jag lever på det. Inte helt lätt att göra det hela tiden så klart... Och jag har egentligen ingen som jag känner att jag har rätt att kräva uppmärksamhet av. Kanske därför man gör sig snygg och kastar pil om öl när man har tråkigt. Jag är inte intresserad av andra, jag vill bara bli sedd.


Det mest spännande med att vara så uppmärksamhetssökande är att man ändå sällan uppskattar uppmärksamheten man får. Antingen får man uppmärksamhet på fel sätt eller av fel person eller för mycket eller för litet... Ingenting duger helt enkelt. Man blir frustrerad. Hur man än gör blir det inte alls bra. Jag vill bara bli sedd och få veta hur jävla bäst jag är, inte något jävla objekt eller någon som folk blir intresserad av. Håll avståndet! Men fjäska för mig. Logiskt? Nej, inte alls. Mycket irriterande. Gör nog folk förvirrade också.

Men alla är ju lite attentionwhores. De som inte erkänner det ljuger och är mest pinsamma. Presic alla vill synas på ett eller annat sätt, få beröm, veta att de är bra. Sen vi var små har vi sökt uppmärksamhet på olika sätt. Av föräldrar eller fröknar eller syskon eller vänner. Skit samma... Det är jobbigt att veta om att man är jobbig för att man kräver när man vet att man borde fått nog. Jag ska nog bli totalegoist. Klart jag redan är egoistisk, det är varenda jävla människa, men jag ska nog skita i alla och bara tycka om mig själv. Ett tag i alla fall. Tvinga andra att krypa vid mina fötter och kyssa marken jag går på :P Eller så försöker jag dämpa mig och bli mig själv igen. Kanske trevligare så.