Jag paniksaknar katterna och känner mig liten, ensam och oälskad. Inte lätt när det är svårt säger de och det spelar ingen som helst roll vad man vet när ens känslor slår bakut och kommer över en på en och samma gång. Kanske är det för att jag är ensam i en ny stad. Kanske är det för att allt gått så fort. Att jag skulle sakna katterna har jag vetat hela tiden. Hur mycket har givetvis inte gått att föreställa sig. Jag känner mig fånig och dum. De var ju aldrig mina ändå. Och även om jag inte har många som bryr sig om mig så finns de fortfarande. Det är väl för mycket. Det får faktiskt vara det ibland. Hur ska man annars komma vidare?