Negativiteter...
Det är lite väl lätt att känna sig undanskuffad och obetydlig när de människorna man bryr sig mest om hellre vänder sig till andra för att få stöd genom jobbiga perioder. Visst är det egoistiskt att tänka så, självklart är det det, men vem vill inte finnas där för dem man tycker om? Vissa betyder ju så mycket för en själv att det är jobbigt att tänka sig att man kanske inte är lika viktig för dem. Så blir det väldigt lätt fel och missförstånd eller överdrivna reaktioner mellan människor som inte riktigt mår som de ska.
Det är också lätt att tappa all motivation när folk tjatar på en. Vare sig det gäller skola, städning eller mat... Tja, vad som helst helt enkelt. Det spelar ingen som helst roll hur bra meningen bakom är. plötsligt blir det positiva negativt laddat och all ork försvinner. Varför tror folk att tjat och uppmuntran är samma sak? "Måste" är ett negativt ord. Vet inte alla det?
Jag är för det mesta en extremt känslomässig person. Ibland slår känslorna över helt och blir för mycket, ibland blir det kortslutning och så känner jag nästan ingenting alls. Jag är verkligen inte någon som är särskilt social, jag gillar ju inte folk, men samtidigt är jag extremt social och gillar inte alls att vara ensam. Alla dessa paradoxer. De gör mig halvt knäpp. Men vad gör man? Som Sam säger; "Människan är motsägelsefull."
Kommentarer
Postat av: Daniel
Mera uppmuntran behövs!
Trackback