Jag har en vana som har hängt med sedan barndomen. En riktigt dålig vana dessutom. Jag säger förlåt när jag inte har gjort fel. Jag tröstar dem som gör mig illa. Jag ber om ursäkt och tar hand om de som sliter hjärtat ur bröstet på mig utan att blinka och sedan krymper framför mig för att inte behöva känna skuld.

När jag började be om ursäkt för alla andra har jag ingen aning om alls... Men jag var väl inte allt för gammal. Mina föräldrar är unga och har som många unga föräldrar (läs alla föräldrar) gjort sina misstag. Ibland mår barnen dåligt av de val som blir fel. Jag hade ursäkter till varför det blev så i samma stund som jag blev sviken, även om jag grät floder efter det. Jag hade ju ett skäl, även om jag inte hade en aning om det var sant eller inte.

Jag antar att det är ett sätt att försöka skydda mig. Att jag tror att det inte kommer göra lika ont om jag vet varför människor gör mig illa. Försöker intala mig själv att människor inte är elaka för att de är själviska utan för att de inte har något annat val. Varför är hoppar man annars i säng med sin bästa väns kärlek eller slår sina barn? Det måste finnas en anledning till att andra får behandla mig som skit. På något sätt så måste jag förtjäna det, för de jag älskar kan ju inte göra fel och göra mig illa med flit.

Helt ärligt är jag oerhört besviken på mig själv för att jag inte har kommit längre än så här. Jag var så säker på att jag hade blivit starkare som människa, men jag låter fortfarande människor trampa rakt över mig. Oavsett avsikter. Ursäktar dem och beskyller mig själv, försöker göra bot för saker jag inte är skyldig till. Det borde räcka nu. Jag borde också få må som jag ska.