Det är Victoria Secret's Fashion Show på trean. Det är ju så att alla de där snygga modellerna med i stort sett perfekta kroppar för det mesta inte kan rå för att de är så där snygga. De flesta av dem föddes liksom så. En del har arbetat väldigt hårt för den kroppen de har. Men jag kan inte låta bli att hata dem lite grann.


Alla har ju komplex. Alla har någonting man skulle kunna tänka sig att ändra bara lite på. En del har fler saker som de är missnöjda med. Även dessa modeller har saker de inte är nöjda med, kanske till och med saker de skäms över. Ingen är ju perfekt.

Ändå kan jag inte riktigt låta bli att se hela det där programmet som en parad av hur man "ska" se ut. En parad av vad samhället finner attraktivt och som sätter en norm för hur kvinnor ska se ut utan att egentligen vara en norm. Hur mycket jag än tycker att kläderna är snygga och att modellerna är på helt rätt plats så kan jag inte låta bli att vara avundsjuk. För i grund och botten är det ju det som det handlar om. Vanlig, enkel, svinful svartsjuka. En önskan att ha någonting som någon annan har. I det här fallet en figur och ett ansikte som man säger till sig själv att alla föredrar framför ens eget.


Frågan är varför man inte kan tillåta sig själv att vara nöjd och varför man faller för uppfattningen att det är så här man måste se ut för att vara attraktiv? Varför bildar vi inte våra egna ideal? Jag har nämnt det förut, till och med påstått att det är egna ideal vi bygger, men vi påverkas ändå av det här. Idiotiskt på så många sätt.

Det är lätt att svälja negativa kommentarer och spotta ut positiva. Det är lätt att jämföra sig med andra istället för att inse att varenda människa är unik. Jag förstår inte varför, men jag är precis så själv.

Jag ska hitta det magiska sättet att må bra med mig själv och sen ska jag dela med mig av det till alla som vill och har lust. Så kanske vi kan bli av med ett problem i världen i alla fall. Även om det är ett ytligt sådant.