Jag var ganska så arg igår. På MDP. Man skulle väl kunna säga att vi bråkade per sms. Om vad är inte viktigt i sammanhanget, men nu är tydligen kontakten bruten. Jag ska skicka hans saker till honom. Det blir säkert bra. Synd på sätt och vis efter alla dessa år och allt vi gått igenom. Vissa människor kommer ju alltid ha en speciell plats i ens hjärta, oavsett hur arg eller besviken eller vad det nu kan vara man är på dem. Jag kan i alla fall inte stänga av sådant.

Så är det faktiskt så att även om jag knappt blivit av med mitt singelliv så känns det faktiskt som att jag och J-man har varit tillsammans länge. Allt känns nämligen så bekvämt och naturligt. Då menar jag inte som någon slags slentrian.. Nej, jag menar att allting bara känns som att det fungerar och att det ska vara så. Det är lite märkligt. Märkligt på ett bra sätt givetvis, men märkligt. Det går fort fast ändå inte. Så känns det. Tror jag... Svårt att förklara. Det är bra i alla fall. Väldigt bra. Jag känner mig "hemma" med honom på något vis.

En av mina närmaste har precis förlorat en i sin familj. Jag tänker hela tiden på henne och hoppas att hon under omständigheterna mår bra. Förstår givetvis att hon just nu inte har någon ork att prata om det. Man måste få sörja på sitt sätt. Det är viktigt. Hon vet att jag finns om hon behöver mig. Det är också viktigt.

Ja, det är sånt här jag funderar över när jag dricker mitt morgonkaffe. Hur gör du?