Hur som helst så kan jag fortfarande sakna känslan av ringen på fingret. Jag, precis som massor andra, lekte ofta med ringen när jag var rastlös eller stressad eller ledsen... Ja, ofta helt enkelt. Ibland känns det tomt. Länge bar jag en tunn ring på ringfingret bara för att inte känna mig så "naken", men när saker och ting eskalerade på det mest negativa sättet mellan mig och MDP* så slutade jag bära den. I min egen barnsliga destruktivitet så gav jag upp. Jag gav upp hoppet på att det skulle bli han och jag och alla fina ord om äktenskap och vårat liv tillsammans, ringen han fått av mig för att kunna köpa mig en ring i rätt storlek och allt vad det var... Det gjorde mig helt enkelt ledsen att bära min tunna, tunna kopparring. Fånigt kanske. Men associationer är ju ändå som de är.

Anledningen att jag tar upp det nu är att jag saknar den där förbannade ringen något fruktansvärt. Mer och mer hela tiden faktiskt och jag kommer förmodligen skaffa en ny även om min älskade J-man inte tycker att jag ska det. Jag vill inte känna mig naken helt enkelt. Men min fjantiga kopparring är borttappad... Så jag får ta det när jag har råd, även om det blir något billigt krimskrams. Så det så!