Historia om det förflutna
Jag har ju förut nämnt att jag har träffat mer än en kille under mina 25 år, att jag varit förlovad två gånger och den där grejen med att jag på många sätt längtar efter giftermål. Tro inte att jag inte ser fram emot äktenskapet i sig nu, men själva giftermålet har jag planerat i mitt huvud i åratal. Jag tänkte berätta lite om det förflutna. Små berättelser om frierier. Vill du inte veta så sluta läs. Påminnelse om att det här är saker som har hänt och har ingenting med nutiden att göra.
Jag är inte det minsta ledsen över att det blivit som det blivit. Hade något av det där fungerat så hade jag inte träffat J-man och jag hade (tyvärr) förmodligen inte varit i närheten av lika lycklig som jag är idag. Visste inte att det kunde bli så här ens. Att lilla jag kunde träffa någon som förstår, respekterar och stöttar mig oavsett. Det är helt magiskt!
- Första riktiga förhållandet jag hade. Vi förlovade oss redan efter en månad, hur han frågade mig minns jag inte. Vi förlovade oss på bryggan i Strömsparken i Norrköping vid midnatt... Bytte ringar och mös. Hans föräldrar mötte oss med en liten korg innehållande jordgubbar och mousserande vin efteråt minns jag. Det var väldigt fint. Förhållandet gick dock i kras. Vi hade börjat titta på meny till bröllopsmiddagen och alternativ på lokal när dåliga val gjordes som dödade relationen helt.
- Tre månader in i nästa förhållande hade jag åter igen en ring på fingret. Han frågade bara enkelt om jag vill förlova mig med honom. Jag svarade "ja". Vi förlovade oss sittandes i hans bäddsoffa, även där vid midnatt. Det var ingenting speciellt, det var bara vi. Jag kan ärligt säga att han var den som inte var redo för den typen av relation. Han fick panik och bröt förlovningen bara månader senare. Vi fortsatte dock vara tillsammans ett tag till innan det avslutades helt.
- En pojkvän som tagit en del (starka) smärtstillande på grund av en huvudskada gick ner på knä vid sängen och frågade preliminärt om jag ville gifta mig med honom. Han skulle nämligen aldrig kunna fria på riktigt om han inte var säker på att jag skulle svara "ja". Jag skrattade och svarade att saker och ting var för röriga och komplicerade för att jag skulle kunna svara så.
- Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan av den sista. Man kan säga att det helt enkelt varit en komplicerad relation. "Gift dig med mig". Han har gått ner på knä en gång. Sett mig i ögonen alla gånger så vitt jag minns. Bett mig gång på gång. Jag sa "nej", "nej, jag kan inte", "nej, jag kan inte lita på dig", "nej". Till slut sa jag dock "ja". Inget hände. Ingen ring, ingenting. Jag kan inte svara på vad som hände, men jag gissar på att han inte var redo för det han heller. Det är inte lätt att binda sig till en person för resten av sitt liv när man inte vill ha någon för nära.
Jag är inte det minsta ledsen över att det blivit som det blivit. Hade något av det där fungerat så hade jag inte träffat J-man och jag hade (tyvärr) förmodligen inte varit i närheten av lika lycklig som jag är idag. Visste inte att det kunde bli så här ens. Att lilla jag kunde träffa någon som förstår, respekterar och stöttar mig oavsett. Det är helt magiskt!
Åter igen. Jag berättar om det förflutna under punkterna. Det var verkligen inte igår det hände. Jag är lite trött på missförstånd ;)
Kommentarer
Postat av: josefin mandarin
du skriver väldigt bra måste jag säga! väldigt bra
Trackback
