Katten ♥ BRIS!

Precis som så många andra har jag varit en av de som var utstött och mobbad under skoltiden. Låg- och mellanstadiet närmare bestämt. Jag var udda och tyst, liten och smal, blyg... Jag ärvde mycket kläder från mamma eller lillsyrran (hon var inte särskilt stor, men ställde mer krav på garderoben och det är ändå bara två år mellan oss). Jag var ganska lätt att trampa på. Ett enkelt offer.

Skolan jag gick på var en av de "värsta" i stan på den tiden. Som jag minns det var det slagsmål nästan varje rast. Så fort rastvakten kom runt hörnet var alla snälla och lugna och så fort de svängt runt hörnet börjades det igen. Min klass var definitivt en av de som spädde på skolans dåliga rykte.

Det hände så väldigt mycket saker under skoltiden att jag inte minns dem allihop... Om jag ska plocka ihop en liten minnes-resumé så kan jag berätta att jag har blivit nersparkad på skolgården, kallad för de flesta skällsord du kan hitta på, utfryst, hotad, påhoppad för att jag var så smal... Det var knappt att jag hade vänner och de jag hade var mest vänner för att de också var utfrysta eller udda på något sätt.

En av mina bästa vänner bestämde sig en gång för att dra upp mig på skolgårdens scen, lägga armen om halsen på mig och putta mina fötter över kanten så jag hängde där. Hade jag inte greppat hennes arm hade jag inte fått någon luft alls. Utanför skolan blev jag en gång stoppad av en av killarna i klassen. Varför han var arg på mig minns jag inte... Men han stoppade några förbipasserande småkillar som hade en pistol och siktade på mig. Detta utan att veta om det var en luftpistol, knallpulverpistol, vattenpistol eller whatever. Så sköt han. Det var en knallpulverpistol så det enda som hände var att det sved en liten, liten gnutta i ögat. Men kul var det inte.

Lärarna märkte aldrig något, eller betedde sig i alla fall inte så (med ett undantag), under min skolgång. Visst hade de fått veta att jag blev nersparkad en gång och det var i alla fall tal om att anmäla killen som sköt på mig med knallpulverpistolen. Men mer än så var det inte. Vi fick klara oss själva och det var inte en jävel som egentligen brydde sig hur vi mådde. Mådde man dåligt var man nämligen bara konstig och patetisk.

Om jag hade vetat att det var okej att be om hjälp och stöd när jag var så ung så hade det sparat mig mycket lidande. Om vi försökte öka förståelsen bakom och lära oss stötta varandra skulle saker och ting bli bättre... Glöm aldrig att det är okej, särskilt du som är ung, att ta kontakt med någon utomstående för råd och stöd. BRIS finns av den anledningen.

Sprid budskapet vidare! Våga ♥ BRIS!

Du är en sjukt bra människa!

Creds till dig och allt du gör för andra <3

jag kan inte hjälpa att jag känner mej lite stolt över dej, du vågar berätta din historia helt öppet. jag blir oxå stolt över alla som berättar sina historier genom dej, världen behöver fler goda människor som er. Du är bra, och de är de som berättar sina historier genom dej oxå, ni är starka. och till alla som mår dåligt i tysthet, glöm inte att ni är unika som ni är och ni betyder något ni oxå. lid inte i tysthet, prata med någon även om de är svårt, försök! <3

<3

känner mig en aning förvirrad över inlägget. antingen var jag en låtsasvän som också var utstött och udda, eller så var jag den bästa vännen som försökte döda dig?

Men fy satan! Tur att du slutade upp fullt normal ändå, kvinna!

Vilken skola gick du på?

Usch, känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Skönt att du ändå blev så stark efter dessa hemska upplevelser!