Min bror och jag är inte biologiska syskon. Vi adopterade varandra för ett antal år sedan och har sedan dess varit så som syskon är. Vi stöttar varandra i allt, vi älskar varandra helt platoniskt och vi bråkar så som syskon gör. Mer sällan nu när vi ses som vuxna... Men ändå. Han står mig närmre än min biologiska syster. Man kan säga att vi har vårdat våran relation på ett annat sätt.

Jag är oerhört stolt över min bror som förutom att vara en jäkla duktig trubadur pluggar på som en galning. Min lilla bror som alltid älskat att argumentera och gärna provocera en gnutta ska bli retoriker. Han är på god väg faktiskt. Finns inga tvivel om att han fixar det galant. Tror världen får se upp när han examineras på riktigt.

Nu är det så att det är de man håller närmst som lättast sårar en av dåliga eller knappt några anledningar alls. För inte alls länge sedan nu så messade jag honom i lagom halvdryg ton, en sådan vi brukar föra mellan oss utan problem, och det ville inte lillebror gå med på. Det var helt fel läge och han blev snarare sur på mig. Dryg på riktigt och då blev jag arg. Ledsen. Sur. Jag sa att jag inte ville prata med honom förrän han var glad igen (inte ordagrant, men typ). Så är det den där grejen med stolthet... Jag vill ju att älskade bror ska höra av sig till mig och säga "sorry, jag var så sjukt stressad". Min egen stolthet räcker inte till att höra av mig och låtsas som ingenting. Jag har inte den gladaste perioden just nu.

För övrigt så har lillebror träffat en tjej som jag är väldigt nyfiken på. Verkar (av vad jag hört från bror min) som att hon passar honom mycket bättre än någon annan tidigare gjort. Som att de helt enkelt har ett annat samspel och strävar mer åt samma håll. Det låter så underbart tycker jag! Vill bara träffa henne också. Se den där otroliga människan live. Hon som gör min bror lycklig.

Mig saknar min bror...