Smärta...

Det finns många olika typer av smärta. Oerhört många... Det här är bara en av dem och den är väldigt personlig. För den sakens skull betyder det ju inte att du inte känner igen dig. Jag vet ju inte hur din tillvaro ser ut just nu.

Jag känner en enorm saknad efter teatern. Man kan säga att jag längtar "hem". Sen jag slutade på Arbis har jag känt så. Jag slutade ju för att min dåvarande inte var helt glad över hur mycket tid teatern tog och samtidigt hade våran relation börjat rasera så ingen av oss mådde särskilt bra. Katastrof hela vägen.

Sedan jag lämnat Arbis har jag knappt gjort någonting känns det som.. Teatermässigt alltså. I påskas gjorde vi ju Väskan Klar och jag har filmat två, tre gånger. Det stillar saknaden tillfälligt men inte helt. Jag har märkt att jag inte blir glad av att gå på teater längre. Jag gråter varje gång. För att det gör ont.

Flera gånger har jag gått ensam och inte behövt förklara mig när tårarna runnit. Torkat dem innan ljuset gått upp och begett mig innan någon sett mig. Jag har skyllt på att de varit så duktiga på scen också och det är ingen lögn, jag har varit stolt, men det är inte därför jag gråtit floder.

Jag grät till och med när vi såg Betnér. Inte mycket och jag är säker på att J-man inte märkte något, men de var där. Trots att jag aldrig jobbat som eller med komiker. När vi var på Chicago tvingade jag tillbaka tårarna. De grumlade min blick i någon sekund, men jag lyckades få dem att försvinna. Jag ville inte riskera att J-man skulle märka något... Jag känner mig mest fånig.

Teatern är det jag levt för varenda gång det varit jobbigt och svårt. Nu har jag den inte på det sättet längre. Jag har inte de kontakterna eller den kontinuiteten i arbete som förut. Det gör ont. Jag känner mig ensam och övergiven. Betydelselös på sätt och vis.

Jag skulle aldrig vilja ändra mina val. De som ledde mig hit. Då hade jag inte träffat J-man. Då hade jag inte varit lyckligt kär och här i Linköping. Jag hade inte träffat E. Jag hade kanske inte ens sluppit ifrån MDP. Men det betyder inte att jag saknar eller att min värld är fullständig... Alltid saknar man någonting. Det jag saknar råkar bara vara mitt emellan inom och utom räckhåll.

Börja med teater igen om det är det du vill!

Jag tycker iaf inte att du ska dölja din smärta från J-man, han kan ju bara hjälpa dig igenom det om han vet hur du känner, och hur pass starkt du känner.

Man ska inte behöva visa sig stark för sin partner, för den personen ska hjälpa och stötta en genom allt det svåra, och hur ska han kunna det om man bara visar sig stark?

tycker lite som lollo.

btw, du som e student o allt, vad sägs som lite spex?

http://www.holgerspexet.se/intresse/bli_spexare

det är ju därför vi ska åka på audition ju :)

Jag vet precis hur du känner!! Jag saknar musiken så oerhört. Att sitta hemma och kämpa ensam som singer/songwriter och dessutom inte komma någonstans med det får mig att känna mig ganska värdelös. Jag är van att ha någon att spela med och jag har inte direkt vant mig vid ensamheten, att sjunga och spela ensam. Att titta på Idol, Talang, Melodifestivalen eller på något annat musikprogram är uteslutet nästan. Jag får tårar i ögonen varje gång jag ser någon annan uppträda och få känna den där känslan av att stå på scen och förlora sig i musiken. Och att prata om det med min äkta hälft...ja, jag känner mig fånig!... Så jag vet precis hur du känner dig!



Många kramar!

Tack Lollo som säger precis vad jag tänkte säga, att du ska inte dölja sån (NÅGON) smärta för mig, jag förstår att du gör det under pjäsens gång, för att du inte vill ta diskussionen precis just då, men de hade vi kunnat prata om mer ingående när vi gick hem. Men jag vet, de är svårt. <3



Sen tänker jag en del andra saker, som Lollo är inne på också, som vi varit inne på. Att få dig att börja igen. Om inte här, så pendla till Nkpg och kör där igen. Teater/film/skådespela i allmänhet är ju något som ger dig en otrolig livsglädje, som oftast bara syns när du är aktiv med ett projekt,så de ska du inte vara utan. PUNKT Men vi tar diskussionen & möjligheterna igen, mer ingående och när du vill. Älskar dig! /J-Man



ps, Nu ska du få en puss!

Jag håller fullständigt med J-man och Lollo och därför känns kanske min kommentar överflödig eftersom du redan har hört det jag tänkte säga. Men de har rätt. Du ska absolut inte dölja din smärta för J-man. Även om han kanske inte förstår (fast det gör han kanske, jag vet ju inte, så ta det här bara hypotetiskt :-P) så kan han hjälpa dig genom smärtan. Om jag mår dåligt eller har ont (psykiskt) känns det bättre att prata med min älskling (eller min bästa vän för den delen). Även om min älskling inte alltid vet vad han ska säga, så vet jag att han stöttar mig och att han älskar mig.



Precis som J-man och Lollo tycker jag att du ska börja med teatern igen om du känner så starkt för den. J-man verkar ju inte ha något emot det :-) Om han hade haft det hade det kanske inte varit lika lätt.



Hoppas att du hittar rätt så att du slipper känna den där saknaden och smärtan.



Kram