Det känns som att jag är döende… Och det är jag ju också. Alla är ju det. Vi går olika stora steg mot den så kallade evigheten. Ja, det där svarta hålet som finns i slutet av livet. Det där okända. Och jag är ju ung och frisk och ska inte oroa mig för sånt. Det är lång tid kvar. Ändå är jag döende precis som alla andra. Varför ska jag inte vara orolig då? Det är ju oundvikligt. Döden.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur lite jag gjort av mitt liv. Ja, nu har jag ju en bit kvar om ingenting oväntat händer... Men det är ju just det. Det händer oväntade saker precis hela tiden. Mig händer det oväntade saker alltså. Hela tiden. Det är därför jag aldrig hinner göra någonting av mitt liv. Jag har inte tid. Samtidigt kan jag inte känna att jag ångrar det jag gjort/inte gjort i mitt liv. Jag har förmodligen haft mycket roligare än många andra. Sen kanske jag inte alltid varit lika glad eller mått lika bra som den som gör alla förnuftiga val på en gång. Jag kan leva med det.

Jag vet inte alls vad jag vill säga med det här. Jag har förmodligen någon slags 25-års kris. Kanske.