Som många andra önskar jag då och då att jag hade orken och styrkan att bara var naturlig. Vara den jag är utan att känna behovet av att förstärka mina drag eller gömma mig bakom ett tungt lager ögonskugga. Fast det är egentligen dåliga dagar. Jag har inga problem med att visa mig utan smink. Inga alls. Däremot väljer jag oftast att inte göra det. Jag väljer själv. Jag gör det inte för din skull utan för min. Om jag vill ha kolsvarta läppar och orange ögonskugga så har jag det. Vad du tycker skiter jag i.

Nu är jag en av de som för det mesta inte är alltför extrem i min stil. Jag märks, syns, sticker ut har jag fått höra. Det varken stör mig eller får mig att känna mig bättre på något sätt. Att man syns behöver inte nödvändigtvis vara positivt. Inte negativt heller. Det spelar ingen roll. Jag kan vara nästintill osynlig om jag känner för det också.

Vad jag vill ha sagt är jag inte helt säker på.. Kanske mest av allt att det inte spelar så stor roll hur man ser ut, om man sminkar sig eller inte och hur. Viktigast är ändå att man själv trivs. De flesta håller med mig. Så varför dömer vi hela tiden ut andra för hur de ser ut då?