Jag skyller helt på att jag har vänner som ska gifta sig, det är vår och J-man pratar barn... Det är liksom inte helt konstigt att jag tänker på mina bröllopsdrömmar då. Det är ju en sådan där grej jag tänker ofta på och som för mig är jätteviktigt att det en dag kommer. Ingen stress.

Jag tillhör ju skaran som varit förlovad förut. Hela två gånger till och med. Vissa tycker att jag stressar, andra att jag inte tar det på allvar. Människor har helt enkelt alltid en jävla massa åsikter om hur andra ska leva sina liv. Jag själv anser att det är min och min partners ensak. Känns det bra så ser jag inga problem med om det går fort fram. Känns det rätt så är det inte fel att satsa. Tycker jag alltså. Oavsett hur snabbt eller långsamt man går framåt så kan man inte veta hur det blir. Rent teoretiskt så skulle ett par kunna gifta sig efter en vecka ihop och leva lyckliga i resten av sina liv medan ett annat par gifter sig efter 15 år och skiljer sig efter två månader. Man kan inte förutse hur det blir helt enkelt.

Det är inte så att jag inte är medveten om att jag inte har medhåll från så många i den här frågan. I alla fall inte så många bland mina vänner... Men att skaffa barn är ju tydligen ingen stor grej. Det är något man "bara" gör för att det blev så. Nej, nu överdriver jag givetvis, men det är lättare att sätta ett liv till världen än att lova någon evig trohet verkar det som. Ändå så förbinder du dig till en annan människa i resten av ditt liv när du skaffar barn.

Nu blev det lite av ett försvarstal här och det var ju egentligen inte meningen... Jag har ingenting emot att folk skaffar barn så länge de är redo, jag vill ju också ha familj en dag. Men jag fokuserar mer på giftemål, trygghet, relation först. Det är nämligen så jag ser på det. Om man är beredd att leva ett helt liv och dela allt med en person så kan den personen nog vara rätt att bilda familj med. Jag inbillar mig att chansen att bli ensamstående plötsligt minskar, även om jag fortfarande står fast vid att man aldrig kan veta hur framtiden blir.

Från och till har jag tjuvkikat lite på ringar på nätet i alla fall... Det sägs att man inte ska ha förlovningsringar i silver, men mina erfarenheter säger att guld betyder otur för just mig så jag ser inga problem med det. Jag tror att det kanske är det som blir rätt i slutändan den dagen det blir min tur på riktigt. Jag är ju inte heller överdrivet "flashig" av mig så det behöver inte vara värsta ringen. Det här tyckte jag till exempel var jättegulligt.

MDP lovade mig en gång att han skulle köpa den där perfekta ringen till mig och att det skulle vara vi för evigt. En enkel ring i vitt guld med en diamant. Jag gillar inte gult eller rött guld, vitt är närmst silver och diamanter är som stjärnor man kan hålla i handen i min värld. Jag fick däremot aldrig någon ring, bara en bunt tomma ord och falska löften. Skräck för att binda sig. Nu har jag J-man som planerar framåt varje dag och älskar att vara nära mig. Jag älskar fortfarande diamanter, men det vita guldet vill jag inte ha. Silver är nog mer jag. Mer vi. Tror jag i alla fall... Och någon dag kanske det blir så. Eller inte. Vi får se.