Igår fyllde Sandra 25. Jag och J-man tog oss till Norrköping och blev itryckta tårta, kaffe och kakor ackompanjerat av barnskrik och vuxenskratt. Ett relativt lugnt firande med andra ord. Väldigt mysigt och supertrevligt.

Jag har känt Sandra sen första klass i lågstadiet ungefär... Jag kommer ihåg hur hon styrde och ställde och bestämde när vi lekte efter skolan. Vi mimade och dansade till Carola. Sandra var självklart Carola, jag fick bara vara dansare. Vi lekte att hennes lillasyster var hund.

Tiden gick och vi blev lite äldre. Sandra och jag, tillsammans med en och annan till, hittade på massor bus och var ute på mindre genomtänkte äventyr till och från. Men vi höll varandra om ryggen så gott det gick, det gjorde vi alltid. Hon har dessutom alltid haft ett duktigt temperament och jag minns mer än fem gånger som hon högljut förklarat att hon minsann kan karate. Nu kan hon visserligen inte det... Men det var ett sätt att känna sig lite tryggare när man är lite yngre och mer kaxig än stor.

Åren gick och vi förlorade en del av våran kontakt. Det blir ju så ibland när man växer upp. Men lagom till att jag lärt känna Linus så återfick vi lite kontakt och snart hade jag lyckats presentera dem för varandra. Jag har alltid vetat att Sandra ville ha barn tidigt och vi i kompiskretsen har alltid räknat med att hon skulle bli först av oss, det blev hon också. Nu har hon och Linus två underbara charmtroll tillsammans. Den där kaxiga tonåringen som förmodligen festade en gnutta mer än vad som var nyttigt och hade stunder som var ganska destruktiva känns långt, långt bort.

Helt underbart att se allt som hänt under åren och ha så många minnen sparade med den här människan. Grattis, grattis igen gumman! Fast i efterskott idag så klart...