Omotiverad svartsjuka. Åh som jag hatar dig! Det känns orättvist på så många sätt. Jag mår dåligt utan verkliga skäl och i värsta fall går det dessutom ut över den jag älskar trots att denne inte gjort mig något. Det är fruktansvärt frustrerande, enerverande, smärtsamt på så många olika vis.

Självklart så vet jag att det bottnar i mitt dåliga självförtroende och dåliga erfarenheter. Saker sätter sig i huvudet på mig som inte har någon verklighetsförankring och all tillit är som bortblåst. Scenario efter scenario utspelar sig framför mina ögon och jag får nästintill panik. Ilskan och tårarna är så nära så nära och jag vet att de inte har något alls där att göra. Vad värre är.. Jag vet inte än hur jag besegrar det där monstret. Men tro inte att jag inte kämpar med det. Det gör jag. Än så länge är jag bara inte tillräckligt stark.