Jag funderar över ironin i att det alltid verkar vara sådana människor som står och ropar att jag inte ska må dåligt mer, att jag förtjänar att må bra på riktigt, som sårar en. För att de är egoistiska, bekräftelsesökande, fega. För att de inte tänker utanför deras egna lilla värld. För att de är småsinta och aldrig har förstått något så enkelt som att tänka över vad ens egna handlingar gör mot andra. Är du så dum att du inte förstår att det är du som får ta konsekvenserna när du gjort någon du bryr dig om illa kanske du inte förtjänar den vänskapen/kärleken/omtanken du får. Sådant kanske ska förtjänas.

Jag vet inte. Det här kan ta ett tag att sortera ut. Alltid bra att ha något att göra på fritiden liksom.