Min inspiration och skrivförmåga har varit katastrof de här dagarna. Det där med att vara sjuk är ju inte min grej, men även om jag hatar det så måste jag säga att det är så skönt att det äntligen bröt ut. Snart slipper jag det här! Jag är redan piggare. Eller... Ja, mitt huvud mår mycket bättre i alla fall. Kroppen är fortfarande trött. Det är hur som helst skönt att det går åt rätt håll, äntligen.

Jag har sådan tur som har J-man vid min sida. hushållet förfaller gärna när man inte mår bra, men han har inte surat en sekund över det eller skuldbelagt mig för oredan. Han har tagit hand om mig istället. Sett till att jag fått det jag behöver. Mat, vätska, kramar och kärlek, en och annan värktablett. Det är ingen underdrift att säga att jag är mer än tacksam. Den behandlingen är inte riktigt densamma jag fått tidigare...  Så är ju inte J-man som någon annan heller givetvis. Alla är ju ändå olika. Fast min kille är bäst... *skryt*

Känner massor saknad efter "gamla" vänner också. Då menar jag sådana jag känt länge i första hand. Kanske allra mest Lollo eftersom jag inte sett henne på flera månader nu. Tiden och pengarna är inte riktigt på vår sida just nu verkar det som. Fast det finns ju fler jag saknar givetvis. Massor folk. Linda som jag lärde känna i Stockholm som jag inte träffat på år.. Hon har ju barn nu och jag har bara sett honom på bild. Känns så märkligt med tanke på att vi var oskiljaktiga på den tiden... Ja, mycket folk. Jag kan inte räkna upp alla givetvis.

Saknar teatern också... Teatern och inspiration, motivation för skolan. Kanske saknar jag motivationen för att jag mått så illa i och för sig. Kul är det i alla fall inte. Men det löser sig. På ett eller annat sätt gör det alltid det!