När jag var yngre, för sisådär 15 år sedan kanske, så fick jag höra att jag var ful och konstig. Blek och smal. Fel på något vis. Den bilden av mig var den som satte sig i mitt huvud då och ska jag vara helt ärlig så började något slags självhat där. Det där i spegeln var något ont. Det var det där i spegeln som var orsaken till att jag blev utstött. Så såg det ut inuti mitt huvud då.

Jag tror att jag började uppskatta mitt utseende och acceptera att jag faktiskt kan ses som attraktiv av somliga för ungefär fyra-fem år sedan. Jag började ha bra dagar som var bra på riktigt då när det gällde utseendet, men ändå är det inte förren någonstans förra året som jag började bli bekväm med det. Samtidigt kan jag ha svårt för det. Fortfarande. Bra dagar (även dåliga) så kan jag se mig i spegeln och känna "vem är det där?". Jag vet att det är mitt ansikte, jag har lärt mig att det är mitt ansikte, men det ser inte ut som jag. Jag ser inte ut sådär. Jag vet inte heller hur jag ser ut egentligen. Det är en märklig känsla och vart den kommer från har jag ingen aning om.

Undrar hur normalt det är?