Mina egna ärr...
Precis som de flesta så har jag ärr lite varstans på kroppen. Jag ramlade och gjorde mig illa när jag var liten, jag har skurit mig när jag jobbade i butik (det är sant, jag packade upp bestick), jag har åkt omkull på cykeln, lekt med katter som har vassa klor och klättrat över staket som gjort mig illa... Jag är som de flesta. Däremot har jag ett ärr som de flesta i min ålder inte har. Det är nämligen så att jag fick operera bort en knöl när jag var 18 år gammal. Den var godartad, tack och lov, men tillräckligt stor för att de skulle tycka att det vore smart att ta bort den. Det här är första gången jag visar ärret offentligt av förklarliga skäl.
Ärret sitter längs med vårtgården på vänster bröst. Faktum är att jag har en väldig tur, det är nämligen så att de inte alltid kommer åt den vägen och ärret hade kunnat vara mycket mer synligt. Idag är det bara jag som egentligen tänker på det. Ingen ser det om jag byter om i simhallen eller bakom scen, J-man hade nog inte tänkt på det om jag inte berättat historien för honom en liten bit in i förhållandet. Ändå har jag haft jättekomplex för den där tunna linjen.
Det var min dåvarande pojkvän/fästman som upptäckte min knöl. Egentligen visste jag att den fanns där, men förnekandets kraft är stor när man är rädd. Efter en del om och men så fick han mig att uppsöka läkare. Helt ärligt minns jag inte exakt vad som hände under den perioden... Jag minns inte hur snabbt det gick eller hur många gånger jag var på sjukhuset. Det jag minns starkast är skräcken. Jag var livrädd för att ha cancer. Jag bestämde mig för att jag hellre dog än opererade bort ett bröst. Skulle de säga att de ville göra det så skulle jag vägra behandling.
Beskedet kom att min tumör var godartad och att det inte var någon fara. Jag minns inte det heller. Inte hur det gick till. Jag kände mig bara lättad. De ville ändå operera i och med att den var så pass stor som den ändå var. Den lilla chansen att den en dag skulle få för sig att vända vore dum att riskera när den växt så mycket. Jag minns inte längre måtten men det var någonstans runt 1x1,5 någonting.. Tjockleken minns jag inte alls. Opererad blev jag ju hur som helst.
Jag hade tur och det visade sig att jag var frisk. Det är inte alltid en självklarhet och många kvinnor insjuknar varje år. Chansen att jag får fler knölar är inte helt liten och vem vet hur framtiden ser ut? Kanske har jag inte samma tur två gånger.
För mig är det otroligt viktigt att stödja forskningen och som du kanske märkt har jag en liten banner längst upp till höger i bloggen. Klicka på den så kommer du hitta ett antal sätt att stödja forskningen på. Själv har jag donerat 50 kr per sms idag. En liten gåva kan räcka långt som du vet.
Kommentarer
Postat av: Erica
<3
Postat av: uFo
boobies!
Postat av: pelle
Jösses, vilken historia! Och bara 18 år gammal också? Man tänker ju att tumörer i bröstet mest drabbar äldre. Tur att allt gick bra ändå, hörru!½
Trackback
