En annan typ av kärlek

Jag massor helt magiska vänner. Vänner som är mer än vad de flesta har och kanske till och med förtjänar. De allra, allra närmsta är få.. Men ändå fler än vad man kan tro. Jag har en otrolig tur när det gäller mina vänner. Det här är till en av dem.

För ett antal år sedan träffade jag en tjej som var lite udda, precis som jag. Vi fann varandra ganska snabbt när vi väl börjat prata och det tog inte lång tid innan vi i princip bara använde stavelser för att kommunicera, mer behövdes inte. Det var hon och jag mot världen. Svårare än så var det inte.

Åren gick och livet kom ifatt oss. Vi tog olika beslut, vissa bra andra dåliga och en längre tid varken sågs vi eller pratade med varandra. Under hela den tiden var jag aldrig arg eller besviken på henne för de val som gjorts. Jag var säker på att hon skulle komma tillbaka, hur jag kunde vara så säker vet jag inte, och en dag så var hon där igen. Det var aldrig någon fråga om att den ena eller andra skulle be om ursäkt eller vara arg eller annat... Vi satte oss helt enkelt bara ner och pratade om den tid som gått och de val som gjorts. Vad som hänt. Sen var det bra igen. Inga bekymmer. Hon och jag mot världen.

Sen dess har det alltid varit så självklart för mig. Oavsett om vi pratar med varandra varje dag eller en gång om året så är det ändå vi mot världen. Hon är en av dem som knappt har någon familj. Ingen hon har någon vidare kontakt med hur som helst, men hon tillhör min familj. För mig gör hon det. Fast vi är ändå så mycket mer än systrar. För vi är inte systrar. Vi är lite mer som yin och yang. En del av varandra, men ändå så olika.

Vi har aldrig varit osams. Visst har det funnits övergående irritationer mellan oss och någon gång då och då blir någon av oss sårad på grund av den andres dåliga humör eller obetänksamhet, men vi har aldrig bråkat. Vi pratar med varandra. Vi står för när vi betett oss dumt och vi skäms, ber om ursäkt och löser det. Går vidare.

Det slog mig ändå för någon dag sedan hur mycket framtiden kommer förändras oavsett hur nära vi står varandra, det har redan börjat hända, och det skämmer mig lite. Det kommer nämligen komma en dag då jag har barn och inte längre har tid även om jag vill. Jag anförtror mig oftast till min sambo innan jag pratar med henne (eller någon annan vän) eftersom vi planerar vårat liv tillsammans och delar allt. Men det var ju hon och jag mot världen?

Saker och ting förändras hela tiden och ibland blir det svårt att få ihop det... Men det kommer gå. För det är hon och jag mot världen och jag kommer aldrig sluta älska henne oavsett hur lite tid jag har eller hur många andra människor som delar på min tid. Den vänskap vi har står över sånt. Det vet jag.

Vad du är söt. Tack! Det kommer alltid var du och jag. även fast familj tillkommer så kommer vi kunna finna tid för varandra. kanske inte blir lika ofta men det gör inget. för varje gång vi ses så känns det som att ingen tid har gått. Jag tror inte att det finns något som kan sära på oss.

PUSS!!!!!!!!!!

Jag älskar att ni har den vänskapen ni besitter. Önskar att du var här och hälsade på oftare, att ni sågs oftare så att säga. Ni behöver varandra :) Och när väl familj tillkommer, kommer inte jag vara den som hindrar en tjejkväll för er!

Vad underbart med en sådan vänskap! Att ni håller ihop trots att ni gör olika val i livet. Påminner nästan om mig och min bästa vän och man blir bara så glad över det! Det värmer att läsa om er starka vänskap!