Det har så klart startat barn-diskussionen här hemma. Mamma är sugen på barnbarn så hon påpekar det, allt annat än diskret. J-man börjar genast messa frenetiskt med henne samtidigt som han skrattar högt och lyckligt. Med jämna mellanrum påpekar han hur mycket han gillar min mor och hennes inställning. Jag småler... Han är så söt när han är sådär. Fast vi vet ju (och är väldigt överens) att just nu så blir det inga barn för oss. Jag har min giftasregel och ekonomiskt vore det inte till vår fördel. Det är inte dags helt enkelt.

Vill passa på att understryka att jag inte på något vis tycker att det är fel att skaffa barn tidigt bara för att jag väljer att inte göra det. Så länge man har tänkt igenom det och känner att det är rätt så tror jag att det kan bli hur bra som helst. Däremot gör det mig lite ledsen när jag hör om de som skaffat barn utan att förstå ansvaret som kommer med det (oavsett ålder). Hela livet förändras när man sätter ett liv till världen och den där grejen med "jag, jag, jag" är inte längre något som faktiskt är acceptabelt. Det finns någon annan som är viktigare då. Alla barn förtjänar kärlek och respekt. Sedan kommer man med största sannolikhet göra fel mer än en gång som förälder, det finns ingen absolut handbok, men om man inte kämpar och försöker göra rätt så kanske man borde gjort ett annat val...