Starka människor
Jag har missat en dag mitt i stressen och ber jättemycket om ursäkt! Här är Stinas historia:
Jag vet inte vad det var som hände den här gången heller men allt vände över en natt. Jag skar mig inte utan hittade andra sätt att självmedicinera mig på, så som genom droger alkohol och sex. Sex för att få någon slags bekräftelse och närhet. Droger för att kunna få försvinna, och alkohol lika så. Vintern och våren försvann i en dimma. När sommaren kom träffade jag en kille, som fick allt att vända igen, precis lika snabbt som tidigare gånger. Det var min sista riktigt djupa svacka. Det är klart att man faller ner i svackor även nu, men inte på ett sätt som är okontrollerbart. För det är verkligen vad jag har varit.. Okontrollerbar, både okontrollerbar för mig och för andra.
Sista gången jag skadade mig är för två år sedan. Jag TROR aldrig att det kommer att hända igen. Jag skriver tror med stora bokstäver, för jag vet inte.. det har varit en så pass stor del av mitt liv och min vardag. Men jag hoppas verkligen att jag inte kommer behöva göra det igen.
Jag mår bra nu, jag mår fruktansvärt bra faktiskt. Jag har sambo och en son på snart ett år.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv och om livet genom mina erfarenheter, och jag skäms inte, inte alls. Jag skäms inte över mina ärr, jag är snarare stolt, stolt över att vara så pass stark att jag tagit mig ur ett destruktivt liv och beteende."
"Första gången jag skar mig var jag tretton år, ung och ganska glad. Jag vet inte vad som fick mig att skära mig den första gången och jag önskar så att jag visste. Då skar jag mig i benet och ingen visste om något. Jag tror att någonting hände på vintern innan jag skulle fylla fjorton. Vad vet jag inte. En ung tjej gick från att vara glad och sprudlande till ledsen, mörk och tom. Jag blev snart mycket mycket värre, jag har många svarta hål ifrån den tiden. Som om kroppen har något slags försvar, på samma sätt som när man föder barn. Ett försvar som gör att man inte ska komma ihåg hur smärtsamt det är.
Plötsligt började jag få för mig saker, jag inbillade mig att jag var förföljd, att jag var övervakad och tvingad till saker. Under den tiden var det jag och min destruktivitet, hand i hand. Min omgivning märkte nog att jag successivt blev sämre och sämre men visste inte riktigt hur det gick att hjälpa mig. En dag gick det upp för min mamma hur illa det var när hon hittade en rännil av blod från mitt rum till badrummet. Dagen efter ringde hon Bup, efter en vecka utan respons ringde hon igen. Jag tror att det tog ungefär tre veckor innan vi fick komma dit. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg det mötet. Läkaren skrev i alla fall ut mediciner åt mig.
Risperdal och Citalopram.
Att nöja mig med att "bara" skada mig gick snart över till att försöka ta mitt liv. Jag kommer ihåg en särskild kväll, en riktigt tung kväll. Min pappa hade på grund av operationer och smärta i ett knä fått starka smärtstillande tabletter utskrivet. Ett helt paket svalde jag den kvällen. Hur jag överlevde kan inte ens läkare svara på, ödet kanske? Det var nog inte min tur just då.
Eftersom jag ständigt var övervakad av mina föräldrar fick jag komma på andra sätt att skada mig på, det kunde vara allt från att dunka huvudet i väggen till att bränna mig på cigaretter och slå mig själv med både knytnävar och handflator.
Min vardag kantades av ångest, smärta, gråt, psykakuter och mediciner. Fram tills jag var sexton. Men någonting gjorde att allt plötsligt vände, lika snabbt som det startat, och allt började gå framåt igen. Efter att ha trampat och trampat i samma ruta under en lång tid var detta helt underbart, för alla inblandade. För det var ju inte bara mig själv det drabbade utan alla i min omgivning också.
Mitt liv blev drägligt igen och jag kunde för första gången på mycket länge leva! Leva på riktigt, inte bara som en tom själ i en kropp utan som en människa. Allt blev verkligt igen och på riktigt. Jag mådde bra under en längre tid, fram till vintern under första året i gymnasiet.
Plötsligt började jag få för mig saker, jag inbillade mig att jag var förföljd, att jag var övervakad och tvingad till saker. Under den tiden var det jag och min destruktivitet, hand i hand. Min omgivning märkte nog att jag successivt blev sämre och sämre men visste inte riktigt hur det gick att hjälpa mig. En dag gick det upp för min mamma hur illa det var när hon hittade en rännil av blod från mitt rum till badrummet. Dagen efter ringde hon Bup, efter en vecka utan respons ringde hon igen. Jag tror att det tog ungefär tre veckor innan vi fick komma dit. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg det mötet. Läkaren skrev i alla fall ut mediciner åt mig.
Risperdal och Citalopram.
Att nöja mig med att "bara" skada mig gick snart över till att försöka ta mitt liv. Jag kommer ihåg en särskild kväll, en riktigt tung kväll. Min pappa hade på grund av operationer och smärta i ett knä fått starka smärtstillande tabletter utskrivet. Ett helt paket svalde jag den kvällen. Hur jag överlevde kan inte ens läkare svara på, ödet kanske? Det var nog inte min tur just då.
Eftersom jag ständigt var övervakad av mina föräldrar fick jag komma på andra sätt att skada mig på, det kunde vara allt från att dunka huvudet i väggen till att bränna mig på cigaretter och slå mig själv med både knytnävar och handflator.
Min vardag kantades av ångest, smärta, gråt, psykakuter och mediciner. Fram tills jag var sexton. Men någonting gjorde att allt plötsligt vände, lika snabbt som det startat, och allt började gå framåt igen. Efter att ha trampat och trampat i samma ruta under en lång tid var detta helt underbart, för alla inblandade. För det var ju inte bara mig själv det drabbade utan alla i min omgivning också.
Mitt liv blev drägligt igen och jag kunde för första gången på mycket länge leva! Leva på riktigt, inte bara som en tom själ i en kropp utan som en människa. Allt blev verkligt igen och på riktigt. Jag mådde bra under en längre tid, fram till vintern under första året i gymnasiet.
Jag vet inte vad det var som hände den här gången heller men allt vände över en natt. Jag skar mig inte utan hittade andra sätt att självmedicinera mig på, så som genom droger alkohol och sex. Sex för att få någon slags bekräftelse och närhet. Droger för att kunna få försvinna, och alkohol lika så. Vintern och våren försvann i en dimma. När sommaren kom träffade jag en kille, som fick allt att vända igen, precis lika snabbt som tidigare gånger. Det var min sista riktigt djupa svacka. Det är klart att man faller ner i svackor även nu, men inte på ett sätt som är okontrollerbart. För det är verkligen vad jag har varit.. Okontrollerbar, både okontrollerbar för mig och för andra.
Sista gången jag skadade mig är för två år sedan. Jag TROR aldrig att det kommer att hända igen. Jag skriver tror med stora bokstäver, för jag vet inte.. det har varit en så pass stor del av mitt liv och min vardag. Men jag hoppas verkligen att jag inte kommer behöva göra det igen.
Jag mår bra nu, jag mår fruktansvärt bra faktiskt. Jag har sambo och en son på snart ett år.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv och om livet genom mina erfarenheter, och jag skäms inte, inte alls. Jag skäms inte över mina ärr, jag är snarare stolt, stolt över att vara så pass stark att jag tagit mig ur ett destruktivt liv och beteende."
Du hittar Stinas blogg HÄR.
Kommentarer
Trackback
