Starka människor
Jag har fått in ännu en historia. Den här gången från en tjej som heter Kim. Hon har ingen blogg, men här är hennes berättelse:
hela min destruktivitet handlar om relationer. hur jag lyckats träffa det mest "konstiga". vänner som i slutändan bara fryser ut dig,
du får inte vara med din bästa vän (som jag faktiskt hade då), för då blev jag undviken hela dagen i skolan, senare påhoppad av dem
innan gympan. fick ofta höra flera gånger att jag jämt såg så sur ut, eller rättare sagt: jag var sur.
jag kunde egentligen vara ganska glad. jag gillade ju mitt kompisgäng.
jag fick heller inte prata om det som betydde, mina dikter. jag hade en period på nästan 2-.3 månader där jag inte riktigt
sa något alls, ingen ville höra. jag var deras svans, något dem hade att styra, i stort sett. dem 'populära' sa till och med att dem var elaka,
och så fort dem hade pratat med mig, så kom frågorna efteråt, att jag inte skulle prata med dem osv.
jag stod emellan där, tror jag.
det har varit så många bråk, minst ett varje år. där saker varit så onödiga. om hårspänne, till tjockis. ärlighet
blandat med lögner. just bråket om "hårstpännet" (som jag kallar det), är så otroligt löjligt. jag var iaf ärlig till
den jag gillade mest, som det handlade om. det tog hus i helvete. jag var lögnaren. jag var svikaren. jag berättade
bara sanningen.
vid en skolavslutning skulle jag ha kjol.. det 'fick' jag inte ha. för då skulle jag "..bara vara som oss hela tiden..."
jag vart skitsur. "jag får väl ha vad jag vill eller?!" var mitt svar. sen drog jag snabbast möjligt till tåget.
dem grimaserar åt mig på tåget/skakar på huvudet åt mig. en bekant till oss, mindre populär tjej, tog sin chans.
ringde mig efteråt, berättade att dem pratat skit om mig, hur ***** hade sagt att hon hoppades "att hennes byxor skulle spricka
när hon satte sig ner, för hon var så tjock" - för att citera direkt.
jag hade slutat med godis i 3 veckor, jag började igen.
det var en fredag allt hände, på måndagen undvek jag dem, skitledsen. på en SO lektion efter lunchen så retas dem mig,
och då brister det. en klasskompis frågar vad som hänt... berättar... letar reda på dessa personer, berättar: chock.
denna bekanta, hade hittat på allting för att frysa ut mig.
jag har aldrig skrikit så högt i falsett när hon försökte säga förlåt, jag har aldrig hört någon be på sina knän
att inte berätta för lärarna. jag har aldrig blivit så jävla sårad av någon som på ett sätt *var mer utstött än vad jag var*
hur skulle jag lita på folk?
ett litet litet ärr på vänster hand är mitt första rakbladsärr. jag visste inte hur man gick tillväga då. men det kom senare.
även då så ville det inte höras. jag visade det såret, "titta vad jhag gjort" - jättestolt. enda gången dem bad mig lägga av.
efter högstadiet träffade jag min första kille, och jag visste egentligen redan innan vi blev tsms att detta skulle gå åt skogen..
redan efter 1-2 månader frågade han mig om han fick ha sex med andra, för att jag var för liten (jag var 14 år), han var 16.
hur svarar man på sådant? jag visste inte bättre, jag gick väl på det antar jag, men jag vet inte om han hade sex med någon annan.
jag minns att han frågade, det är allt.
det var väl under det förhållandet bråken kom oftare, och skada sig själv blev mer och mer en grej jag gjorde. han var allt jag hade.
min familj var inte viktig längre. jag bråkade ändå bara med dem, framför allt pappa och en av mina äldre systrar. vi har bråkat så pass
att hon stått med en pall en meter från mitt huvud. anledningen: hon fick inte låna min cykel till tåget.
jag började skrika/gråta. sen kom hon med kökspallen, jag satt i kökssoffan, jag dök ner för att ta skydd, hon slog inte. det räckte med att ha
den höjd, livrädd. jag kunde inte äta, grät/hostade upp min knäckemacka, oboyen smakade inte alls.
jag var rädd för henne i månader efter (iaf minst 2 månader), hon fick inte ta i mig. mamma trodde mig inte. hon sa att jag ljög, min syster alltså.
jag grät och förklarade, men nej, mamma visste inte vem hon skulle tro på.
hemma hos killen var inte allt bättre,vi bråkade ofta. för mycket egentligen. sömnbrist, sex som egentligen inte alls var speciellt
nödvändigt. hade jag klarat det, hade jag varit oskuld fortfarande (iaf innan jag träffat min nuvarande), men ja, det sket sig. han var full,
jag hade nog sex med honom för att jag inte visste bättre. jag hade fyllt 15 drygt 2 veckor innan. det är mycket från förhållandet jag helst vill
glömma, men många saker där att gjort mig mer sårbar, samtidigt som det gjort mig starkare.
2006 vågade jag äntligen göra slut iaf, jag har aldrig känt mig så fri.
ärren hade under denna tid blivit fler. 1 självmordsförsök, och ett planerat, 4 självmordsbrev är skrivna. jag hittar dem inte idag,
men dem är inte kastade.
när jag väl började gymnasiet så började allting helt underbart. men även där upprepade sig delar av högstadiet. men i helt andra
kategorier. minns innan jullovet i andra ring, jag är helt förstörd, pga bråk med en kär vän. mamma kommer upp på mitt rum
för att jag gråter. gråter högt, och säger att jag inte riktigt orkar, det är så jobbigt.
på en meters avstånd, med armarna i kors, frågar mamma: "vill du byta skola?"
pappa kommer upp, asförbannad.. minns inte mer av det så, mer än att jag bara grät och grät.
jag fick inte en kram. bara frågan om jag ville byta skola.
-
pappa är också den som berättat att jag är den som skapar den tråkiga stämningen hemma.
när jag var mellan 13-20, så hade jag ärligt inte riktigt brytt mig om pappa försvann eller dylikt.
jag hatade honom. fullständigt. folk har försökt säga att längst in gör du inte det, mitt svar är fortfarande
"det måste varit djupt begravet, för jag kunde inte hitta det, om jag så letade".
'en notis: jag hade mellan 2007(november)-2008(sep-oktober), nästan inte rört min arm,
men två olika händelser fick mig att börja igen. det första var, enligt rättning från psykolog:
ett lättare våldtäktsförsök, som inte gick igenom.
och det andra ett sexuellt utnyttjande vid nästan sömn, medvetslös trötthet, närvarande, men ändå inte.
nej sades flera ggr. idag säger denna kille att det gjorde jag inte alls, jag vet vad jag sagt.
han visste morgonen därpå att jag sagt nej. för det var enda konversationen jag hade med honom.
"jag sa faktiskt nej". hela tiden. en anmälan gjordes.
i stort sett alla relationer jag haft från högstadiet tills nu, idag, har på ett eller annat
sätt sårat mig, varit i bråk, i vissa fall aldrig hittat tillbaka. i vissa fall har allting byggts på en lögn.
relationer är svårt. framför allt när alla säger samma sak. "det är ditt fel, Kim, ditt fel att det är såhär".
mina ärr är inte tydliga idag mot vad dem varit, pappa vet ingenting om att jag skadat mig. mamma vet,
men pappa får vi inte berätta det för. mina syskon vet, men jag tror inte dem förstår.
jag har fortfarande kontakt med en psykolog, sen 3 år tillbaka, jag mår betydligt bättre idag.
men som föregående talare till "starka människor", tankarna är svåra att bli av med.
jag önskar alla lycka till med deras liv, så ska jag fortsätta med mitt.
tack./ Kim"
"jag kan ärligt inte säga när jag började göra mig illa.. någonstans i högstadiet tror jag. när dikter blev mitt sätt att hantera
olika former av känslor, framför allt kärlek. framför allt killen i 7C, det var mer i åttan jag vart kär. sådär på riktigt.
det finns 64 dikter, som enbart handlar om honom, och vi hade skåpet bredvid varandra. jag tappade andan när jag såg honom, bokstavligen.
vi hade pratat lite, smsat lite. efter några månader kom första smällen, min första riktiga sår av kärlek,
om han inte ville något, frågade jag varför han började smsa mig över huvudtaget, svaret löd: "jag visste inte ens vem du var, fick numret av ******,
som sa att jag skulle smsa"
det tog rätt hårt. någonstans där föll jag. (mitt hjärta krossades verkligen)
olika former av känslor, framför allt kärlek. framför allt killen i 7C, det var mer i åttan jag vart kär. sådär på riktigt.
det finns 64 dikter, som enbart handlar om honom, och vi hade skåpet bredvid varandra. jag tappade andan när jag såg honom, bokstavligen.
vi hade pratat lite, smsat lite. efter några månader kom första smällen, min första riktiga sår av kärlek,
om han inte ville något, frågade jag varför han började smsa mig över huvudtaget, svaret löd: "jag visste inte ens vem du var, fick numret av ******,
som sa att jag skulle smsa"
det tog rätt hårt. någonstans där föll jag. (mitt hjärta krossades verkligen)
hela min destruktivitet handlar om relationer. hur jag lyckats träffa det mest "konstiga". vänner som i slutändan bara fryser ut dig,
du får inte vara med din bästa vän (som jag faktiskt hade då), för då blev jag undviken hela dagen i skolan, senare påhoppad av dem
innan gympan. fick ofta höra flera gånger att jag jämt såg så sur ut, eller rättare sagt: jag var sur.
jag kunde egentligen vara ganska glad. jag gillade ju mitt kompisgäng.
jag fick heller inte prata om det som betydde, mina dikter. jag hade en period på nästan 2-.3 månader där jag inte riktigt
sa något alls, ingen ville höra. jag var deras svans, något dem hade att styra, i stort sett. dem 'populära' sa till och med att dem var elaka,
och så fort dem hade pratat med mig, så kom frågorna efteråt, att jag inte skulle prata med dem osv.
jag stod emellan där, tror jag.
det har varit så många bråk, minst ett varje år. där saker varit så onödiga. om hårspänne, till tjockis. ärlighet
blandat med lögner. just bråket om "hårstpännet" (som jag kallar det), är så otroligt löjligt. jag var iaf ärlig till
den jag gillade mest, som det handlade om. det tog hus i helvete. jag var lögnaren. jag var svikaren. jag berättade
bara sanningen.
vid en skolavslutning skulle jag ha kjol.. det 'fick' jag inte ha. för då skulle jag "..bara vara som oss hela tiden..."
jag vart skitsur. "jag får väl ha vad jag vill eller?!" var mitt svar. sen drog jag snabbast möjligt till tåget.
dem grimaserar åt mig på tåget/skakar på huvudet åt mig. en bekant till oss, mindre populär tjej, tog sin chans.
ringde mig efteråt, berättade att dem pratat skit om mig, hur ***** hade sagt att hon hoppades "att hennes byxor skulle spricka
när hon satte sig ner, för hon var så tjock" - för att citera direkt.
jag hade slutat med godis i 3 veckor, jag började igen.
det var en fredag allt hände, på måndagen undvek jag dem, skitledsen. på en SO lektion efter lunchen så retas dem mig,
och då brister det. en klasskompis frågar vad som hänt... berättar... letar reda på dessa personer, berättar: chock.
denna bekanta, hade hittat på allting för att frysa ut mig.
jag har aldrig skrikit så högt i falsett när hon försökte säga förlåt, jag har aldrig hört någon be på sina knän
att inte berätta för lärarna. jag har aldrig blivit så jävla sårad av någon som på ett sätt *var mer utstött än vad jag var*
hur skulle jag lita på folk?
ett litet litet ärr på vänster hand är mitt första rakbladsärr. jag visste inte hur man gick tillväga då. men det kom senare.
även då så ville det inte höras. jag visade det såret, "titta vad jhag gjort" - jättestolt. enda gången dem bad mig lägga av.
efter högstadiet träffade jag min första kille, och jag visste egentligen redan innan vi blev tsms att detta skulle gå åt skogen..
redan efter 1-2 månader frågade han mig om han fick ha sex med andra, för att jag var för liten (jag var 14 år), han var 16.
hur svarar man på sådant? jag visste inte bättre, jag gick väl på det antar jag, men jag vet inte om han hade sex med någon annan.
jag minns att han frågade, det är allt.
det var väl under det förhållandet bråken kom oftare, och skada sig själv blev mer och mer en grej jag gjorde. han var allt jag hade.
min familj var inte viktig längre. jag bråkade ändå bara med dem, framför allt pappa och en av mina äldre systrar. vi har bråkat så pass
att hon stått med en pall en meter från mitt huvud. anledningen: hon fick inte låna min cykel till tåget.
jag började skrika/gråta. sen kom hon med kökspallen, jag satt i kökssoffan, jag dök ner för att ta skydd, hon slog inte. det räckte med att ha
den höjd, livrädd. jag kunde inte äta, grät/hostade upp min knäckemacka, oboyen smakade inte alls.
jag var rädd för henne i månader efter (iaf minst 2 månader), hon fick inte ta i mig. mamma trodde mig inte. hon sa att jag ljög, min syster alltså.
jag grät och förklarade, men nej, mamma visste inte vem hon skulle tro på.
hemma hos killen var inte allt bättre,vi bråkade ofta. för mycket egentligen. sömnbrist, sex som egentligen inte alls var speciellt
nödvändigt. hade jag klarat det, hade jag varit oskuld fortfarande (iaf innan jag träffat min nuvarande), men ja, det sket sig. han var full,
jag hade nog sex med honom för att jag inte visste bättre. jag hade fyllt 15 drygt 2 veckor innan. det är mycket från förhållandet jag helst vill
glömma, men många saker där att gjort mig mer sårbar, samtidigt som det gjort mig starkare.
2006 vågade jag äntligen göra slut iaf, jag har aldrig känt mig så fri.
ärren hade under denna tid blivit fler. 1 självmordsförsök, och ett planerat, 4 självmordsbrev är skrivna. jag hittar dem inte idag,
men dem är inte kastade.
när jag väl började gymnasiet så började allting helt underbart. men även där upprepade sig delar av högstadiet. men i helt andra
kategorier. minns innan jullovet i andra ring, jag är helt förstörd, pga bråk med en kär vän. mamma kommer upp på mitt rum
för att jag gråter. gråter högt, och säger att jag inte riktigt orkar, det är så jobbigt.
på en meters avstånd, med armarna i kors, frågar mamma: "vill du byta skola?"
pappa kommer upp, asförbannad.. minns inte mer av det så, mer än att jag bara grät och grät.
jag fick inte en kram. bara frågan om jag ville byta skola.
-
pappa är också den som berättat att jag är den som skapar den tråkiga stämningen hemma.
när jag var mellan 13-20, så hade jag ärligt inte riktigt brytt mig om pappa försvann eller dylikt.
jag hatade honom. fullständigt. folk har försökt säga att längst in gör du inte det, mitt svar är fortfarande
"det måste varit djupt begravet, för jag kunde inte hitta det, om jag så letade".
'en notis: jag hade mellan 2007(november)-2008(sep-oktober), nästan inte rört min arm,
men två olika händelser fick mig att börja igen. det första var, enligt rättning från psykolog:
ett lättare våldtäktsförsök, som inte gick igenom.
och det andra ett sexuellt utnyttjande vid nästan sömn, medvetslös trötthet, närvarande, men ändå inte.
nej sades flera ggr. idag säger denna kille att det gjorde jag inte alls, jag vet vad jag sagt.
han visste morgonen därpå att jag sagt nej. för det var enda konversationen jag hade med honom.
"jag sa faktiskt nej". hela tiden. en anmälan gjordes.
i stort sett alla relationer jag haft från högstadiet tills nu, idag, har på ett eller annat
sätt sårat mig, varit i bråk, i vissa fall aldrig hittat tillbaka. i vissa fall har allting byggts på en lögn.
relationer är svårt. framför allt när alla säger samma sak. "det är ditt fel, Kim, ditt fel att det är såhär".
mina ärr är inte tydliga idag mot vad dem varit, pappa vet ingenting om att jag skadat mig. mamma vet,
men pappa får vi inte berätta det för. mina syskon vet, men jag tror inte dem förstår.
jag har fortfarande kontakt med en psykolog, sen 3 år tillbaka, jag mår betydligt bättre idag.
men som föregående talare till "starka människor", tankarna är svåra att bli av med.
jag önskar alla lycka till med deras liv, så ska jag fortsätta med mitt.
tack./ Kim"
Kommentarer
Postat av: Malin
Jag tycker inte att det är så bra att lägga upp bilder där någon precis har skurit sig. Ärr okej, men öppna sår kan trigga folk.
Jag talar av egen erfarenhet.
Postat av: Malin
Saken är ju den här idén med "starka människor" handlade om ärr, inte uppskurna armar. Det kan man hitta överallt på nätet.
Jag gick inte med på att vara med i det här "projektet" om att ärr inte är fult osv för att sen se bilder på någon som precis har skurit sig. Det är bara onödigt.
Jag rekomenderar att dom där bilderna försvinner.
Trackback
