Vad gäller Iza's inlägg så handlar det mest om relationer och hur mycket folkj stressar framåt. Samboliv, barn, förlovningar och allt vad det är. Det är ju ingen hemlighet att jag och Iza inte riktigt delar uppfattning när det gäller det hela. Du som följt mig ett tag vet att jag är rätt stressig själv och Iza och jag har pratat om sådana här saker massor med gånger. Nu är det viktigt att du förstår att jag inte försöker få dig eller någon annan att tycka att Iza har fel i sin åsikt, alla har rätt till sin egen åsikt, jag vill bara framföra mina egna tankar i frågan.

Jag har flera vänner som har barn, är eller har varit förlovade, är sambos (är ju själv det dessutom) och även gifta. Några av mina vänner har väntat i år innan de tagit sådana här beslut, andra har gjort det efter bara någon månad. Hur det har gått för alla par har ju så klart varierat. En del håller ihop "trots" att de blev gravida efter en månad bara. Andra klarade inte ut det och är singlar eller har bytt partner idag. Det är så det är. För en del funkar det och för andra inte.

Min åsikt är hur som helst att jag inte ser något direkt fel i att saker och ting händer fort. Visst ska man tänka igenom saker som att gifta sig och skaffa barn både en och tio gånger, men känns det rätt så gör det ju det. Vissa väntar i år på att ta ett beslut och när det väl tas så trasas relationen sönder, andra chansar och förblir lyckliga resten av livet. Vi kan helt enkelt aldrig veta hur det blir i slutändan. Så för min del tycker jag att det är helt okej att stressa på. Så länge man tänker sig för när det gäller de riktigt stora besluten, tänk på att till exempel ett barn kan fara riktigt illa om du inte är redo för den livsomställningen.

Och så är det hela grejen med flyttstress... För det är ju inte bara det att man är stressad över hur stökigt det är och vart allt ska få plats. Man blir stressad över hur man ska hinna med jobb/skola också. Och vart tog det sociala livet vägen? Påfrestande är ordet. Och hur mycket man än slappnar av och tar sina djupa andetag och tar en låda i taget så kommer de där stunderna när man springer omkring i ren panik bland alla prylar och letar efter en liten grej som känns oerhört viktig just då. Hur gör man?