Att tänka efter... Långt efter.
Man skulle enkelt kunna säga att jag i större delen av mitt liv inte haft så stor koll på det där med genus. Jag har funderat över könsroller då och då utan att förstå att det är det jag har funderat över visserligen, men släppt det någorlunda snabbt ändå. Alla "varför är det så här?" har släppts med en axelryckning och jag har accepterat min verklighet som den varit. Hur saker skulle kunna vara annorlunda var kanske för långt bort i min värld?
Det är mindre trevligt att inse att man objektifierat sig själv i hela sitt liv. Det är inte ett medvetet val man har gjort, men det är ungefär vad man gjort. Jag tillhör nämligen den majoriteten som enkelt mäter mitt värde i hur andra ser på mig. Man ska vara söt och snäll och duktig och snygg och populär, sexig i lagom dos och bara när det passar sig fast ändå nästan hela tiden, alla killar måste falla för en och tjejerna måste tycka att man är snällast och sötast och bäst i världen (hur går det här ihop?), man ska vara evigt ung och vacker, stark och svag och inte önska någonting annat än att få gifta sig och gärna ta hand om hemmet också... Känns väldigt rimligt det här va?
Självklart är det jag beskriver inte allt jag är. Inte ens hälften faktiskt. Ändå känner jag igen mig i allt. Även om jag inte är sådan så finns det mycket i det jag vill vara. Hela tiden en viss känsla av att jag inte duger som jag är. Och det är det som gör mig frustrerad. Det är en sak att hela tiden sträva efter att vara en så bra människa som möjligt (något jag gör och desutom är stolt över även om jag fortfarande är männsklig och beter mig illa ibland för det) och att sträva efter att vara en tecknad figur. Känns inte helt okej...
Känner du igen dig i det här eller är det bara jag som hjärntvättats?
Så nu skall de ta min Disney ifrån mig!
Just alla dem där kraven på tjejer, att vi ska vara så mycket på samma gång - det känner jag igen mig i. Hela högstadiet var ju så. Jag har dock aldrig fallit för den där, har uppfostrats rätt så neutralt, eller jag har alltid haft bra självkänsla och antagligen är det tack vare det. Mina syrror lekte med dockor å allt såntdär tjejigt, jag lekte med dinosaurier och bilvägar å ganska mycket sånt där killigt. Samma sak med kläder, killigt. Kanske är det därför jag har bemötts på ett annorlunda sätt som gjort att jag aldrig hamnat in i den där "tjej-cirkeln". Att man ska vara såhär, men inte för mycket... Alla sjuka krav som finns, hatar dem.
behöver jag ens skriva att jag gillar det här`? ;)
Usch, jag har ännu inte läst det där inlägget, men det tänker jag göra senare när jag kommer hem. Däremot läste jag det här inlägget och jag känner också igen mig i att man kände sig tvungen att vara allt det där som du skriver. Hela mellanstadiet och högstadiet var så. Ett tag kände jag mig likgiltig, och tänkte att jag helt enkelt var den jag var och om andra inte gillade det, var det deras problem. Men sedan kom det tillbaka, och även nu kan jag känna mig nere därför att jag inte alls är eller ser ut som "de på tv". Sjukt att det ska vara så! Men förmodligen har det med självkänslan att göra och om man dagligen matas av detta budskap (att vara allt det där), så bryts ens självförtroende ned. Fast det är bara vad jag tror.
Kram
