Det där med skolan...

Jag har haft en hel del press från delar av min familj att gå i skolan. Göra något av mig själv. Bli något. Jag är väl medveten om att det är så för att de bryr sig om mig och vill mig väl, men ibland kan den bästa avsikten vara så oerhört dålig. Det handlar om hur man pushar och uppmuntrar. När det som skulle vara uppmuntran känns som ett tvång och ett ton med press så har det blivit fel på vägen. Så har det varit för mig. Även i den relationen jag hade innan jag träffade J-man såg det ut ungefär så. Tyvärr. Det är så lätt att det blir fel ibland.

När jag började plugga så gjorde jag inte det för min skull. Jag gjorde det för att ta mig ur en situation jag mådde väldigt dåligt av och ett förhållande som var väldigt destruktivt (tro nu inte att han var en skurk, vi passade helt enkelt så illa ihop att vi var dåliga för varandra). Att äntligen kunna göra de jag länge känt press ifrån nöjda kändes också bra. Och visst blev det bättre vad gällde det... För första gången på flera år kände jag att jag kanske inte var så dålig och menlös som jag känt mig innan.

Saken är den att om man gör något för någon annans skull så blir det sällan bra. Man mår helt enkelt inte bra av det och du som följt mig länge vet att jag mött många motgångar på vägen. Jag vägrade dock släppa taget. Vägrade bli "värdelös" igen. Jag skulle inte kalla det för ett bra beslut... Samtidigt så har man inte alltid några andra val. Om inte psyket är det som säger ifrån så är det något annat. Ekonomi, boende... Jag vet att min familj skulle hjälpa mig om allt gick åt skogen, men skulle jag kunna leva med skammen att misslyckas?

Jag känner fortfarande så. Det känns i kroppen när jag skriver det här. Det tar emot. Det gör nästan lite ont. Jag känner en tyngd i bröstet, en klump i halsen. Jag känner mig misslyckad. Det värsta av allt är att jag känner mig misslyckad för att jag, tillsammans med min sambo, har tagit ett beslut för att jag ska må bra.

Jag ska avsluta min utbildning. Hitta ett arbete istället, eller en utbildning som jag trivs bättre med. Enda anledningen till att jag valde den jag valde var för att min dåvarande partner och min familj vill att jag ska tjäna bra med pengar. Jag har aldrig brytt mig om det. Jag vill bara klara mig. Jag vill bara må bra. Vara glad och trivas med det jag gör.

Innan jag träffade J-man så har ingen någonsin brytt sig om huruvida jag mår bra eller inte. Då menar jag givetvis inte över huvud taget, men i det jag gör. Ingen har förut förstått tanken med att man behöver må bra för att lyckas. Att göra något som gör en olycklig är ju som att be om ett misslyckande. Äntligen har jag mött någon som förstår det och som inte bara tänker på sig själv. Jag får tänka på mig själv nu. För om jag mår bra så mår vi bra. Förutsatt att han också mår bra. Det är det vi strävar efter.

Vilket bra inlägg, så mycket bra tankar. Jag tycker att du (ni) har fattat ett bra beslut. Du förtjänar att må bra gumman, det gör alla. Och jag vet att du har haft motgångar (bara under den tiden vi umgicks), jag tycker det är underbart att du träffat en kille som verkar vara helt underbar, för det är du värd.

Känner mig själv rätt omotiverad till skolan nu, läser Matematik D och jag kan inte påstå att det är roande på något plan, men behöver det för att fortsätta min lärarutbildning. Läser även Webbdesign och det är skitkul, och verkligen intressant. Vilket får mig att undra om man ska byta inriktning, jag kanske inte ska bli lärare, ska kanske fokusera på webbdesign... Men när jag är bland barnen så vet jag att det är där jag kan åstadkomma något.



Hur som helst, bra inlägg med många vinklar och tankar. Märks att du inte fattat beslutet över en dag, utan att du verkligen tänkt på det och vägt för- och nackdelar.

Kram på dig vännen <3

Jag förstår hur du känner. Jag har hamnat i en cirkel av stress pga påtryckningar från alla håll. Alla krav som man måste uppfylla och alla viljor som man måste tillfredsställa. Men man mår inte bra av att alltid vara andra till lags. Och som du skriver: man behöver må bra för att lyckas! En tankeställare för även mig. Jag kanske också borde omvärdera mitt liv lite grann.

Det är ju bara du som vet bäst vad du mår "bäst" av. Och det är det inte alla som vet, och jag tycker att hur du än gör, i vilka val du än väljer, så stöttar jag dig.



Var rädd om dig.

krama <3

Jag tycker det är synd att du har fått sådana påtryckningar från personer omkring dig. Hos mig har det alltid varit tvärtom - gör det du vill, det är du som ska arbeta med det och leva med ditt beslut, inte vi. Sedan har jag kanske inte valt rätt alla gånger, men hellre det än att "tvingas" till något som man själv inte vill.



Jag hoppas att du kan hitta ett jobb som du trivs med. Eller komma på vad Du verkligen vill och utbilda dig inom det. Eller åtminstonde inom något du finner intressant.

För ärligt talat - Hur kul är det att arbeta med något där man tjänar mycket pengar, men där man vantrivs för att man inte tycker att det är kul? För mig är det inte värt det.

Sedan är det många som har kollat snett på mig när jag valde/ har sagt vad jag utbildar mig till. Undersköterska. De kollar på mig med en blick som säger "kunde du inte hitta något bättre?", och vissa uttalar till och med orden högt. Det gör mig ledsen, för det är ändå mitt val, det jag vill. Sedan kan ju inte jag rå för att det ses som ett "lågklassjobb".



Men nu var det inte mig vi skulle prata om, så åter till ämnet.

Jag tycker att det är bra att du valde att inte slutföra den utbildning som du inte ville gå. Varför slösa flera år på något som man egentligen inte vill?

Nej, jag säger som min, eh, mammas kusins fru (vad är hon till mig?). Hon sa iallafall såhär till mig:

"Ta reda på vad Du vill göra. Sedan satsar du på det." För det är precis det som gäller.

Kom på vad du vill, och satsa.

Varför ska man satsa på någon annans dröm?



Nej, gå nu ut och gör oss stolta! För det vet jag att du kommer att göra, bara du lyckas finna det du vill och du mår bra!

Till viss del kan jag känna igen mig i det du skriver. Och man orkar inte med påtryckningarna till slut. Man känner sig alldeles trött, men samtidigt är jag (precis som du verkar vara) rädd för att misslyckas och även rädd för att svika andra. Men du gör helt rätt i ditt beslut att sluta med det som du inte känner att du mår bra av, och istället göra något som du trivs bättre med. Jag önskar dig och J-man lycka till! Tillsammans kommer ni att lyckas må bra.



Kram