Jag är lika trött som jag är varje dag. Runt mina fötter springer en överlycklig katt med ett sugrör... Det är den bästaste leksaken i världen tydligen. Min privata lilla värld som vardag. Jag börjar trivas med det... Typ. Alltid finns det några småsaker man vill rätta till.

Chansen att J-man kommer hem redan idag är inte särskilt stor, men jag hoppas ändå. Annars kommer han ändå hem imorgon som planerat och nu när det inte är så långt kvar känns det inte så jobbigt längre. Däremot behöver jag mer att göra när han är borta... Då blir det inte lika dramatiskt när jag saknar så klart.

Det är dags för mig att sy lite. Jag gjorde inte det igår som jag hade tänkt. Fy på mig!